174 ja-röster mot 172 nej. Ibland fattar Sveriges riksdag beslut som brukar beskrivas som historiska. Vid en rödgrön valseger blir också kärnkraftsbeslutet historia. Mona Sahlin och hennes allierade har ju lovat att stoppa möjligheten att bygga nya reaktorer från 1 januari 2011. Vi får verkligen hoppas att de inte får chansen, nu när den svenska energipolitiken efter tre decennier äntligen har verklighetsanpassats.
Sverige är och kommer även i framtiden att vara beroende av kärnkraft. Och det enkla faktum att dagens reaktorer måste pensioneras någon gång efter 2020 innebär att ansvarsfulla politiker måste ha förmågan att tänka lite längre än till nästa valrörelse. Från projektering via alla olika miljöprövningar och tester tar det minst tio år innan en ny reaktor kan vara i drift.
Det finns knappast någon politisk fråga i Sverige - förutom neutralitetspolitiken - som har varit förknippad med så mycket hyckleri. En centerpartistisk energiminister Olof Johansson svor att inte bygga ut kärnkraften, men startade ändå Barsebäck 2 år 1977. Olof Palme lovade i sin tur att följa avvecklingen efter folkomröstningen 1980, men samma år togs Forsmark 1 i drift. Gärna avveckling, men först en rejäl utbyggnad har varit energipolitikens paroll. Sedan finns det också ett antal gamla riksdagsbeslut om att alla reaktorer skulle vara ur drift i år 2010. Realistiskt?
Ansvaret för den ansvarslösa och hycklande energipolitiken faller tyngst på Socialdemokraterna. Mona Sahlin personifierar dubbelmoralen; visserligen stängde regeringen Persson Barsebäck - ett enormt kapitalslöseri. Samtidigt gav dock ansvarig kärnkraftsminister Mona Sahlin klartecken till en rejäl effekthöjning i andra reaktorer. Gärna avveckling, men först en rejäl utbyggnad.
Mona Sahlin hade chansen att göra upp med alliansregeringen, men valde i stället att inte störa samarbetet med de verkliga kärnkraftsmotståndarna, Miljöpartiet. Hon valde alltså bort den blocköverskridande och långsiktiga uppgörelse om energipolitiken varje socialdemokratisk partiledare efterlyst.
Kärnkraftsmotståndet inom S är inte speciellt starkt. Med en dos ledarskap hade Sahlin kunnat verklighetsanpassa partiets politik, men nu fortsätter i stället teatern där Socialdemokrater spelar rollen av kärnkraftspiskare. Hade S verkligen velat avveckla så hade Olof Palme, Ingvar Carlsson eller Göran Persson byggt ut vattenkraften. De fyra "orörda" älvarna Vindelälven, Pite älv, Kalix älv och Torne älv hade märkts med Vattenfalls logga.
Ledarskapet har i stället funnits hos Maud Olofsson, i ett parti präglat av gammalt och genuint kärnkraftsmotstånd. När alliansens politiska historia väl ska skrivas har Maud Olofsson en given plats som kanske dess modigaste politiker. Olofsson vågade göra upp med vad som en gång varit Centerns stora profilfråga.
De rödgrönas ansvarslösa energipolitik är ett starkt skäl till varför de inte borde få något regeringsansvar.
