"Man kan aldrig planera framtiden med hjälp av det förflutna" hävdade 1700-talsfilosofen, tillika konservatismens fader, Edmund Burke. Det är särskilt sant när det gäller investeringar i infrastruktur.
De som avfärdade Sveriges massiva satsning på järnväg i mitten på 1800-talet utgick från det förflutna i sina kostnadskalkyler. Finansminister Johan August Gripenstedt, däremot, blickade mot en industrialiserad framtid. Hans visionära djärvhet la grunden för 100 år av tillväxt.
Nu står en strid om en eventuell satsning på höghastighetsbanor, som sedan länge förekommer i många andra europeiska länder. I går överlämnade regeringens utredare Gunnar Malm sitt förslag. Och precis som Gripenstedt utgår Malm från framtidens behov.
Han föreslår att höghastighetsspår byggs från Stockholm till Jönköping och därifrån vidare till Göteborg (Götabanan) och Malmö (Europabanan). Satsningen beräknas kosta 125 miljarder och utredaren föreslår att regeringen satsar ungefär hälften medan resten finansieras av berörda kommuner och regioner, EU-bidrag samt biljettintäkter.
Det är mycket pengar. Men det råder inget tvivel om att Sverige behöver höghastighetståg.
Samtidigt som regeringen storsatsar på det avgasdoftande projektet Förbifart Stockholm, råder stor trängsel på de eftersatta järnvägarna.
Satsningar på tågtrafik gör att vi kan resa mer men släppa ut mindre. När det sker i höga hastigheter minskar avstånden. Snabbtåg skulle krympa Sverige kraftigt, precis som järnvägen gjorde på 1800-talet. Nya marknader uppstår, människor hittar arbete och företagen får kunder. Precis som Malm påpekar i sin utredning går det inte att bedöma sådana effekter i de modeller som används för att räkna ut samhällsekonomisk lönsamhet. Snabbtågen skulle, som Malm skriver, utgöra en "systemförändring".
En systemförändring som är ekonomisk, social - och grön. Med ett par timmars tågresa mellan våra största städer skulle Sveriges inrikesflyg i princip försvinna. Färre skulle ta bilen och mer godstrafik äga rum längs den avlastade gamla järnvägen i stället för i stinkande lastbilar.
Höghastighetståg är ett viktigt led i den transportomställning som Sverige behöver, från massbilism till miljövänliga resmedel. Det duger inte att, som regeringen, lojt hoppas på utsläppsfria bilar. Så länge sådana inte finns, och oljepriserna beräknas öka kraftigt, behövs nya transportmedel. Regeringen borde inse det.
Jämfört med den 30 miljarder dyra, två mil långa motorvägen "Förbifart Stockholm" är en dubbelt så stor satsning på revolutionerande höghastighetsbanor oerhört välinvesterade skattepengar. Regeringen måste våga lyfta blicken mot framtiden.
