Sida har till uppgift att förmedla bistånd till fattiga länder. Och fattigdom hänger ofta ihop med korrupta regimer, nepotism och underutvecklade institutioner. Så visst får man räkna med att inte varenda biståndskrona utnyttjas med Anders Borgsk effektivitet. Men samtidigt bör naturligtvis en biståndsorganisation vara bättre än de flesta svenska myndigheter på riskanalyser, planering, kontroller, uppföljning - kort sagt, vara kanonbra på smarta strategier i kaotiska miljöer.
Men så fungerar inte Sida. Tvärtom. Sida framstår som en korsning mellan Paris Hilton och Bono: man har för mycket pengar (på grund av enprocentsmålet), man vill så väl - men man är måttligt intresserad av biståndsarbetets gråblaskiga revisionsaspekter.
Sidas brister är en välkänd långkörare vid det här laget. Man har år efter år fått skarp kritik av Riksrevisionen för sin slappa kontroll av vart biståndspengarna tar vägen.

I maj 2009 fick man till exempel kritik för att man givit ett budgetstöd till Tanzania på 428 miljoner, trots att revisionen påpekat att beslutsunderlaget var otillräckligt. 2008 uppdagades en stor korruptionsskandal i landet, omfattande 915 miljoner kronor.
I november konstaterade revisionen att Sidas insatser för att utveckla statsförvaltningen i en rad mottagarländer skötts slarvigt. Bland annat saknades ofta bedömningar av mottagarens förmåga att ens ta emot stödet!
Men pengar har inte bara slösats utomlands. 2008 avslöjade DN att Sida var den myndighet som lade mest pengar på intern representation i förhållande till sin storlek. En genomsnittlig myndighet lade 1700 kronor på varje anställd. Sida, däremot, slog till med 8100 kronor per skalle. Mer än fem miljoner lades på öl, vin, presenter, fikabröd och informationsmöten.

I höstas kom det fram att Sida var på väg att spräcka sin budget. Rese- och anställningsstopp infördes. Och nyligen konstaterade ekonomistyrningsverket att "den rådande kulturen" inom Sida, liksom "otydligheter i chefsrollen", har lett till att "de regler och riktlinjer som ledningen beslutat inte efterlevs".
Det var Gunilla Carlsson som 2007 utsåg Anders Norström till generaldirektör, på grund av hans "imponerande erfarenhet av att driva förändringsarbete i stora organisationer". Men Sida blev hans Waterloo. Och "den rådande kulturen" lär knappast förändras över en natt för att man byter ledning. Samtidigt förstår man att biståndsministern tappade tålamodet.

Det måste till en nystart. En ny kultur. Och politiker borde fråga sig om Sida rentav har för mycket pengar. I år var anslaget 16 miljarder kronor. Har sedelregnet ett samband med den bristande kontrollen över vart pengarna tar vägen? Det är en viktig fråga eftersom pengar som hamnar i korrupta fickor inte bara är förlorade biståndspengar. De kan göda kriminalitet, krig och konflikter.
Kort sagt, skapa mer fattigdom.