För arton år sedan, 1993, mördades lille James Bulger av två tioåriga pojkar. Det engelska rättsväsendet valde att behandla pojkarna som vuxna. De fick sitta i de anklagades bås i en vanlig rättssal - på höga stolar, för att kunna se ut över kanten till båset.
De dömdes för mord, i en process som de inte kan ha förstått mycket av. Domaren sade till dem att de hade visat "exempellös ondska och barbari" och rekommenderade åtta års straff.
Det släckte emellertid inte britternas hämndtörst. Tidningen The Sun samlade 280 000 namn på britter som krävde hårdare straff.
Kampanjen var framgångsrik: straffet förlängdes till 15 år av in-rikesministern.
Först efter ett ingripande från Europadomstolen kortades det igen.
I Sverige har vi en väsensskild kultur. I stället för ett individuellt/moraliskt perspektiv, anlägger vi en sociologisk/psykologisk syn när barn begår svåra brott.
Vi frågar inte: "Hur ska vi straffa denna onda lilla människa?" Vi frågar: "Hur kunde det ske? Kunde det ha undvikits?" Och vi frågar: "Hur kan vi läka allas sår?"
Det går inte att föreställa sig vad för- äldrarna till den mördade pojken i Ljungby går igenom.
Men skulle deras sorg och absolut förståeliga vrede lindras av "hårda tag" mot den pojke som dödade deras son?
Det verkar inte troligt. James Bulgers mam-ma Denise intervjuas fortfarande, 18 år efter mordet, om sitt hat och sina försök att sätta åt sin sons banemän hårdare.
I juni i fjol sade hon till Liverpool Daily News: "Jag vill bara ha rättvisa."
Britterna vinner absolut ingenting på sin primitiva hämndstrategi. Hämndlyst-naden är en girig best som inte gärna låter sig mättas.
Många britter tyckte att åtta år var en obscent kort tid. Varför inte använda lagens strängaste straff, livstid? Vi talar ju trots allt om ondska!
Och Denise Bulger (numera Fergus) tycks ha blivit ett levande monument, en fontän av kittlande hat och hämnd som aldrig får sluta spruta.
Vi måste vårda den svenska varsamheten och förståelsen, vårda viljan att försöka hjälpa, i stället för att odla hat och moralism. Vi får inte ta vår humanism för given och inte underskatta hoten mot den.
Vi vadar i anglo - amerikansk verklighets beskrivning via film, tv och böcker. Doku - såporna sölar ner oss med brittisk hårdhet och amerikansk sentimentalitet. Och vi påverkas.
När de groteska "super-nanny"-serierna var popu-lära, lanserade Kristdemokraterna raskt idén om kommunala "supernannies". Som om brittisk barnuppfostran är något att ta i ens med tång!
Både KD och Folkpartiet propagerade hårt, runt 2009, för sänkt straffmyndighetsålder. I dag vill Sverigedemokraterna sänka den till 12 år. Till vilken vinst?
Ungdomsbrotts- ligheten är högre i England och USA, som har lägre straffmyndighetsgräns. Men på förlustkontot finns risken att vi hamnar på ett sluttande plan, glidande mot en förråad inställning till barn och skuld.
ledarskribent