Midsommar firar vi med våra vänner. På landet eller i skärgården.
Så ser i varje fall bilden av det perfekta midsommarfirandet ut. De glada människorna kring det dukade långbordet på bryggan säger faktiskt en hel del om hur vi ser på våra liv.
Här finns inget av julens tvång - inga släktingar som måste bjudas för sakens skull. Det är en självvald gemenskap av jämlikar.
Forskarna Henrik Berggren och Lars Trägårdh har beskrivit det här som svenskens strävan efter oberoende. Vi sätter vår självständighet och vårt självförverkligande först. Och därför vill vi inte stå i tacksamhetsskuld eller ta ansvar för våra grannar, vänner, familjemedlemmar och släktingar.
Det är lätt att koppla ihop oberoendeidealet med det som mer än något annat definierat vad det politiskt innebär att vara svensk - nämligen välfärdsstaten.
En del envisas med att se välfärdsstaten som ett kollektivistiskt projekt. Vad de missar är att den lika gärna kan ses som ett individualistiskt projekt som ska befria oss från ojämlika mellanmänskliga relationer.
Kvinnor ska inte behöva vara beroende av sina män. Gamla ska inte behöva bo hos sina barn. Den som blir sjuk ska inte behöva lita på familj och vänner för att klara ekonomin. Eller som det brukade heta i Göran Perssons Förstamajtal - ingen ska behöva stå med mössan i hand.
Den här individualismen borde förstås göra oss perfekt förberedda när samhället förändras. Och på ett sätt är det förstås så att vår strävan efter oberoende passar som hand i handske med världsmarknadens behov av flexibla och anställningsbara individer.
Problemet är bara att vår känsla av individuellt oberoende är så intimt förknippad med ett trygghetssystem som inte längre fungerar som det en gång gjorde. För välfärdsstaten som den ser ut nu är ju precis lika mycket som Saab och Volvo en produkt av industrisamhället.
Vilket oberoende ger sociala trygghetssystem utformade för personer med fasta anställningar, när den fasta anställningen för många är ren fiktion?
Och vilken trygghet ger politiska löften om att satsa på nya jobb när allt de i verkligheten innebär är en uppmaning att stiga upp på morgonen och gå till arbetsförmedlingen?
Kvar finns till slut bara det som välfärdsstaten skulle befria oss från. Framtiden har förvandlats från något positivt till ett potentiellt hot, som vi står maktlösa inför.
Sociologen Zygmunt Bauman har beskrivit detta som ett tillstånd av flytande rädsla, som präglar det moderna livet.
Att anpassa välfärdssystemen så att de kan ge människor trygghet och oberoende, även i dag, har hittills visat sig var en omöjlig uppgift. För i Sverige har framtiden redan varit - ungefär 1967.
I stället talar politiker från längst ut på högerkanten via regering och opposition till dem längst ut på vänsterkanten, om att återupprätta folkhemmet. Något som väl bara den allra dummaste sverigedemokrat på allvar tror är möjligt.
Denna brist på idéer om hur välfärdsstaten kan byggas om skapar knappast mer trygghet i en flytande värld. Och så länge det är så kan ingen överraskas av att nästa nya riksdagsparti sannolikt heter Sverigedemokraterna.
Men låt oss glömma bort det en stund. Lika väl som vi kan låtsas att gårdagens folkhem passar framtidens behov kan vi låtsas att vi har femtio modellsnygga vänner, hus i skärgården, en stor båt och vackert väder.
