Under den tiden har jag vid ett antal tillfällen i egenskap av statsvetare fått möjlighet att kommentera politiska händelser i olika medier.
För mig har det varit en självklarhet att ställa upp om jag känner att jag med mitt perspektiv kan bidra till att öka förståelsen för vad som händer i svensk politik. Trots att några få ledande statsvetare, som Tommy Möller och Bo Rothstein, återkommer på debattsidorna så gott som varje vecka är jag ganska ensam om denna syn.
I början av året gav nationalekonomen Lars Calmfors en sorglig bild av varför så få samhällsvetare deltar i den allmänna debatten. Man vill inte delta eftersom nivån är för låg.
Och trots att de flesta medier är intresserade av att ta del av samhällsvetarnas åsikter är man heller inte intresserade av att förändra diskussionen genom att bidra med sin kunskap.

Utifrån mina erfarenheter tror jag dock att problemet snarare är den interna kulturen på svenska samhällsvetenskapliga institutioner. Det anses helt enkelt inte som särskilt fint att vara intresserad av att föra ut sina kunskaper till en bredare allmänhet.
Visst har jag fått uppskattande kommentarer från kollegor om mina medieframträdanden. Men samtidigt pratas det på akademiska konferenser, och i sociala sammanhang, lite föraktfullt om de samhällsvetare som ofta uttalar sig i medierna.
Idealet är forskaren som gör sig ett namn i den inomvetenskapliga diskussionen med andra forskare. Inget fel med det. Att få sin forskning bedömd av andra akademiker är viktigt. Men det räcker inte.

Att det inte ger någon status att delta i den allmänna debatten hänger också samman med hur tjänstetillsättningarna på universitet och högskolor går till. Publicering i internationella vetenskapliga tidskrifter anses i dag vara det kanske viktigaste kriteriet för att någon ska komma i fråga för en forskar- eller lärartjänst.
Detta trots att det handlar om en publiceringsform som endast vänder sig till en liten krets akademiker. Förmåga att föra ut sin forskning på nationella debattsidor eller i tv borde också vara relevanta kriterier.

Ett ökat intresse för att nå ut brett med forskningsresultaten skulle göra samhällsvetenskapen mer relevant. För ointresset för samhällsdebatten i stort riskerar att göra forskningen sämre. Ett bra exempel på detta är när några statsvetare för ett par veckor sedan på uppdrag av grundlagsutredningen räknat ut att statsministerns position inte alls blivit starkare, trots att motsatsen är uppenbar för alla som följt svensk politik de senaste åren.
För att kunna forska om politik måste man förstå hur politik fungerar och politiska aktörer tänker och agerar. Att behärska matematiska analysinstrument ger inte nödvändigtvis den kunskapen.

Samhällsvetenskaperna kan i bästa fall hjälpa oss att förstå politik och ekonomi bättre. Och de kan hjälpa oss att fatta mer upplysta beslut, som väljare eller som folkvalda politiker. Men för att samhällsvetenskapen ska kunna spela denna roll måste den vara utåtriktad. Samhällsvetarna, oavsett om de är statsvetare eller nationalekonomer, måste vara intresserade av att förstå samhället omkring dem snarare än av att imponera på sina kollegor genom att presentera avancerade analysmodeller.
För annars måste vi faktiskt ställa oss frågan om vad vi egentligen ska ha samhällsvetenskaperna till.