I Europaparlamentsvalet hette räddningen Alf Svensson. Men frågan är hur många politiska liv Alf egentligen har. Ungdomsförbundets ordförande Charlie Weimers tillhör dem som är bekymrade över att stora delar av partiet inte verkar ta opinionssiffrorna på allvar.
- Det går inte att nå ut till nya väljare genom att fortsätta att prata om sjukvård och äldreomsorg på samma sätt som vi alltid gjort, konstaterar han minuter innan Göran Hägglund inleder sitt rikstingstal med att tala om vårdköer.

Om man bara ser till vad som står i programdokumenten är det lätt att se Kristdemokraterna utmana Moderaterna om positionen som det största borgerliga partiet. Vård, omsorg och småföretag sammanfattar ju väldigt många väljares prioriteringar.
Så nog ligger det något i Göran Hägglunds beskrivning av Kristdemokraterna som Svenssonlivets försvarare. Om de nya Moderaterna är Täby, så kan Kristdemokraterna ses som valfritt villaområde i en medelstor svensk stad.
Problemet är, som Hägglund själv beskriver saken, att det finns ett filter mellan partiet och väljarna. Som partiledare kan han förstås inte säga det, men han är förstås väl medveten om att Kristdemokraterna inte kommer att bli särskilt mycket större så länge bilden av partiet sätts av de aktivister som motionerar till rikstinget om dagisförbud för barn under tre år.

Men försöken att tränga igenom filtret är också fyllt med risker för Kristdemokraternas del. Behövs det verkligen fyra så gott som identiska borgerliga partier?
Charlie Weimers är inne på denna tankegång när han konstaterar att Kristdemokraterna varken är socialliberaler eller ett högerparti.
Till skillnad från övriga partier står ju Kristdemokraterna för en idé om hur det goda livet ska se ut. Och den bör förstås vara utgångspunkten för politiken, menar Weimers, och tar diskussionen om barnfamiljernas svårigheter att få tiden att räcka till som exempel.
Kristdemokraterna måste börja tala om kopplingen mellan ekonomisk politik och livskvalitet, resonerar Weimers.
Hans eget förslag för att få livspusslet att gå ihop heter barnavdrag och skulle ge barnfamiljerna mer pengar i plånboken. Men samma argumentation skulle ju kunna användas för att argumentera för regeringens förvärvsavdrag. Skattesänkningar handlar ju faktiskt om mer än arbetskraftsutbud.
Jag tror för egen del att man ska akta sig för att idealisera kärnfamiljen. Men sanningen är ju att många gillar det vanliga liv som Hägglund och Weimers talar om och många av dem lägger mycket tid på att livspussla. Är det då inte konstigt att inget borgerligt parti på ett tydligt sätt kopplat sin politik till människors livskvalitet?
Men med ett drygt år kvar till valet och ett väljarstöd kring riksdagsspärren är det väl att hoppas alldeles för mycket att Kristdemokraterna skulle gå till val på en idé om det goda livet som huvudpoäng. Och då återstår väl bara samma typ av tokprofilering som 2006 fick partiet att mot bättre vetande driva stora bensinskattesänkningar.

En möjlighet vore då att gå fram som Ipredlagens varmaste anhängare. Efter att ha hört Göran Hägglund framställa sig som Hollywoods bäste vän framstår det som ett fullt möjligt alternativ.
Det kanske gör att man får piratjägaren Henrik Ponténs röst. Men frågan är om det ger några riksdagsmandat.