Ingen annan regim har, under 2011 års revolutionsvåg, gått så kompromisslöst och blodtörstigt fram som den i Muammar Khadaffis Libyen. Redan i helgen hade flera hundra dödats i Benghazi, enligt HRW, och under måndagen dödades av allt att döma många fler i landets huvudstad, Tripoli.
Legoknektar sades åka runt i staden och urskillningslöst skjuta på allt som rörde sig, stridsplan sades skjuta på, och bomba, demonstranter.
Sades.
Inte bara internet och mobiltrafik, utan även markbunden telefoni, har blockerats av regimen. Journalister släpps i princip inte in i landet. Det är mycket som är rykten, mycket som är osäkert, men det föreföll i går som om regimen försöker lönnmörda delar av folket samtidigt som den själv faller sönder.
Ungefär samtidigt som det började ryktas om att Muammar Khadaffi hade lämnat Libyen, eller åtminstone Tripoli, steg oljepriset till sin högsta nivå sedan 2008. Ty Libyen är Nordafrikas största oljeproducent. Nu grunnar världen oroligt över frågan: Vem kommer att kontrollera de libyska oljekranarna i morgon och vilka blir möjligheterna, framöver, att exploatera Libyens rika oljetillgångar? Och vad händer om fler västvänliga, oljeproducerande länder blir till slagfält?
Barack Obamas väljare blir inte glada om den ekonomiska återhämtningen kommer av sig och bensinen blir dyrare.
Och det finns, som sagt, en rad oljeproducerande regimer som USA inte vill skrämma upp med vild demokratiretorik. Inte förrän närmare midnatt i går krävde Hillary Clinton ett stopp på den "oacceptabla blodsutgjutelsen".
I Europa är särskilt Italien insyltat i libysk olja, men även Tyskland och Frankrike är beroende.
Och EU är mer än oljeberoende av Libyen. 2008 slöt Silvio Berlusconi ett avtal med Muammar Khadaffi som innebär att Libyen tar hand om alla flyktingar som Italiens kustbevakning stöter på. Och i oktober i fjol slöt EU ett samarbetsavtal med Libyen, för att, som det hette, hjälpa landet att förbättra situationen för flyktingarna där.
Men flyktingar och asylsökande är rättslösa i Libyen, som varken har undertecknat Genèvekonventionen eller har "asyl" som rättsligt begrepp. I somras slängdes UNHCR ut. Libyen är ett land som EU - om hon var trogen sina höga ideal - borde hjälpa flyktingar ifrån. Inte till.
För varje uppror i arabvärlden har västvärldens nobla, demokratirosiga anlete skavts av lite mer, avslöjande en realpolitiskt grinande skalle.
EU:s "fördömanden" av Khadaffiregimen var lama i går. Carl Bildt ville inte tala om stöd till ena eller andra sidan utan vill bara ha "stabilitet". Och några sanktioner mot familjen Khadaffi kunde medlemsländerna inte enas om.
Italiens utrikesminister, Franco Frattini, satte ner foten: "Europa borde inte exportera demokrati. Vi borde inte säga, 'Det här är vår europeiska modell och den borde ni ha'." Det vore att kränka "folks självständighet".
Först kommer egenintresset, sedan kommer moralen.
