Dödshjälp, alltså aktiva åtgärder för att släcka liv, är tack och lov förbjudet i Sverige. Det understryker Socialstyrelsen i handboken "Om att ge eller inte ge livsuppehållande behandling", som publicerades i fredags.
Men synen på den döende patienten har förändrats. I fjol bad en förlamad kvinna Socialstyrelsen om att få sin livs- viktiga respirator avstängd. Debatten tog fart. Det är en sak att inte sätta in en livsuppehållande behandling mot en patients vilja. Det är något helt annat att avbryta en sådan behandling; det kan ses som en aktiv åtgärd, besläktad med dödshjälp.
Socialstyrelsen beviljade kvinnan hennes önskan - eller, snarare, förtydligade rättsläget: om en person är besluts- kapabel och psykiskt frisk har hon rätt att kräva att livsuppehållande behandlingar avbryts, fastslog man.

Nu har Socialstyrelsen uppdaterat sina riktlinjer: patienter med livshotande tillstånd, skriver man, ska få en "fast vårdkontakt", en läkare som an- svarar för vårdplaneringen. Om en patient inte vill ha, eller vill avbryta, en livsuppehållande behandling, ska vårdkontakten överlägga med en kollega, samt "försäkra sig om att patienten och närstående fått indivi-duellt anpassad information, göra en bedömning av patientens psykiska status och förvissa sig om att patienten förstår informationen."
Det låter bra. Men kanske bör man betänka hur dålig svensk sjukvård är på att hitta organ för donation. Ett skäl tros vara att vården är usel på att ta de svåra samtalen med anhöriga. Så vilken kvalitet kan man tänka sig att vårdkontaktens samtal håller? Blir de djuplodande nog, ifrågasättande nog, eller vinner den svenska konflikträdslan?
Och hur avgör man om en patient är beslutskompetent, alltså i balans, förmögen att ta in all information och överblicka konsekvenserna av sitt beslut? Det finns inga bestämmelser om hur man gör den bedömningen, skriver Socialstyrelsen, och förklarar att det ibland är "mycket svårt att bedöma patientens beslutskompetens". Men det måste alltså göras.

Det finns inte heller några bestämmelser om hur man gör med en patient som är inkapabel - säg, dement eller medvetslös - att besluta om livsuppehållande åtgärder. Man skulle kunna lagstifta om ställföreträdare, men det låter vanskligt. Ska man välja en anhörig? Nej, de kan ha ett egenintresse, som arvtagare eller vårdgivare. En gode man? De håller inte alltid högsta kvalitet. Det rimliga är att vårda den beslutsinkapabla och fokusera på att lindra lidande.
"Oklara och svårbedömda situationer kommer alltid att uppstå", oavsett hur detaljerad vägledning Socialstyrelsen ger, står det i generaldirektör Lars-Eriks Holms förord till handboken. Så är det sannerligen. Och ju mer man rör sig från principen att "vården vårdar, punkt slut", desto mer svårbedömda situationer blir det.
Den stora risken är att sjukvården inte mäktar med denna gråzon, utan börjar leta efter en ny princip som synbarligen löser alla dilemman: Lägg allt ansvar på patienten. Legalisera aktiv dödshjälp.
Där får vi inte hamna.