Vi har vant oss vid bilden av en skola i kris. Men den bilden skymmer enorma skillnader mellan olika skolor. Medan nästan alla når gymnasiebehörighet på skolor i välmående områden finns det skolor i utsatta områden där bara runt hälften lyckas kvalificera sig för gymnasiestudier. Enligt utbildningsförvaltningen i Stockholm förklarar socio-ekonomisk bakgrund tre fjärdedelar av skillnaderna i skolresultat i huvudstaden. Det är en förfärande verklighet, som måste vara en politisk huvuduppgift att åtgärda.

Det är mot den bakgrunden man ska se satsningen på så kallade superlärare för att lyfta undervisningen i tio utvalda problemskolor. Tanken är att dessa mycket erfarna pedagoger ska hjälpa lärarna på skolan att vända utvecklingen genom handledning och återkoppling.

Men i stället för att välkomna superpedagogerna har de mötts av kalla handen. De flesta skolor har hittills sagt nej till att låta superlärarna observera lektioner och ge individuell coachning. Skälet är att lärarna känner sig utpekade och stigmatiserade när det i själva verket är resurser som fattas.

I detta motstånd får de stöd av Lärarnas riksförbund som går i bräschen för kritiken mot superlärarna. Det är i stället rektorn i varje skola som borde stötta lärarna, resonerar Metta Fjelkner.

Det är en bedrövlig inställning. Visst kan man drömma om en önskesituation där Sverige hade världens bästa lärare som lotsades fram av rektorer som ägnade dagarna åt att utöva pedagogiskt ledarskap. Men där befinner vi oss inte. Vi har de lärare som vi har och vi har rektorer som ofta inte har någon tid över alls till det pedagogiska uppdraget. Framför allt har vi skolor i djup kris som behöver all hjälp de kan få.

Det handlar inte om att lärarna på de utvalda skolorna skulle vara särdeles dåliga, utan om att deras uppgift är särdeles svår och viktig. När det är kaos i klassrummen och varannan eller var tredje elev inte klarar att kvalificera sig för gymnasiet behöver lärarna allt stöd de kan få för att bryta den onda cirkeln.

Om det är något som regeringen bör anklagas för så är det att den gör för lite för att lyfta problemskolorna. Man skulle behöva ett helt program med åtgärder för att minska utslagningen i fattiga förorter. Det behövs större resurser och en idé om hur man ska kunna locka de bästa lärarna och rektorerna till de mest utsatta skolorna.

Skolans kompensatoriska uppdrag är ett av samhällets viktigaste, inte minst när det gäller att bryta utanförskapet i fattiga förorter så att det inte fortplantar sig över generationerna. Hur ser framtiden ut för en 15-årig kille i Hjulsta eller Bergsjön som inte kommer in på gymnasiet? Vilka chanser har han att göra en klassresa och bryta sitt sociala arv?

Att låta lärarnas ovilja att bli bedömda stå i vägen för så viktiga samhällsutmaningar är ynkligt.