En gång i månaden packar över 3000 personer i Bryssel sina drivor av papper, datorer, kläder och hygienartiklar och tar sig 55 mil ner till franska Strasbourg.
Efter fyra dagars arbete i Strasbourg packar de igen och åker tillbaka till Bryssel.
Det är EU-parlamentet som ägnar sig åt detta bisarra beteende, vilket kostar EU:s skattebetalare två miljarder kronor. Per år. Och transporterna mellan Bryssel och Strasbourg sägs öka koldioxidutsläppen inom EU med 20000 ton. Per år.
Därtill kommer att parlamentarikerna naturligtvis förlorar en massa viktig tid som de borde ägna åt unionens väl. EU-kommissionen och ministerrådet, som de arbetar tätt tillsammans med, har ju sitt tillhåll i Bryssel.
Men nästan allvarligast av allt är att detta tokeri urholkar förtroendet för unionen hos vanligt folk - inte minst i Sverige, där medborgarna är vana vid att politiker försöker styra landet så rationellt som möjligt.
Varför sker då detta? På grund av fransk chauvinism, inget annat - även om fransmännen förstås låtsas att det är mycket viktigare än så.
I december i fjol fick Sveriges EU-minister, Cecilia Malmström (FP), ett brev från sin franske motpart, Jean-Pierre Jouyet. Han varnade henne inför det kommande ordförandeskapet: tjata inte mer om att lägga ner parlamentet i Strasbourg.
Jouyet hävdade, med TT: ord (6/12 2008), att Strasbourg är "en symbol för fransk-tysk försoning som är mer levande än någon gång tidigare. Särskilt i tider då 90-årsminnet av vapenstilleståndet i första världskriget just uppmärksammats."
Med all respekt för de miljontals liv som gick till spillo under 1900-talet på grund av fransk-tysk animositet: Detta är absolut struntprat! EU är visserligen ett fredsprojekt, men den europeiska freden i dag hänger naturligtvis inte på EU-parlamentets hattande mellan Belgien och Frankrike.
Flyttandet är inte längre - mer än sextio år efter krigsslutet 1945 - en symbol för fransk-tysk försoning. Det är snarare än symbol för nationalstatlig egoism, det vill säga just den "barnsjukdom", för att citera Albert Einstein, som gång efter annan har förvandlat Europa till ett slagfält.
Sverige har länge försökt bilda opinion mot Strasbourgvisiterna. Cecilia Malmström lyckades under sin tid som EU-parlamentariker samla ihop över en miljon namnteckningar mot flyttcirkusen. Men flyttandet är inskrivet i EU-fördraget och för att ändra detta måste samtliga länder säga ja. 26 ja och ett franskt nej räcker alltså inte.
Ett parlamentariskt uppror mot flyttandet skulle ändå vara ett efterlängtat friskhetstecken. EU-parlamentarikerna borde helt enkelt stå upp för de väljare, vilkas representanter de är. De borde faktiskt sittstrejka. Nästa gång bussen går till Strasbourg, kliv inte på den.
Strejka för medborgarnas, för miljöns och det sunda förnuftets skull. Strejka mot Strasbourg.
