LIBERAL
Maud Olofsson hade nog gärna suttit ett år till. Då hade hon bräckt (s)amarbetsmannen Olof Johansson i tid på partiledarposten. Men Maud Olofsson läste tecknen. Alltså förlorar Olofsson den prestigestriden med ett halvår. Men hon vinner en annan, hon avgår frivilligt i stället för att avsättas.
Thorbjörn Fälldin tvingades avgå, liksom Olof Johansson och Lennart Daléus. Centerpartiet är osentimentalt: bättre att förekomma än att förekommas.
Maud Olofsson fattade ett klokt beslut för det egna eftermälet, och vad viktigare är, för efterträdaren. Denna får tre år på sig att värma upp som Centerns röst innan det är val igen. Den nya ledaren får dessutom möjlighet att påverka partiets programskrivande. Det är viktigt. En partiordförande som inte är bekväm med prioriteringarna går det illa för. Tänk Mona Sahlin.
Maud Olofsson slipper få sitt rykte solkat av att ha blivit utburen. I stället kommer hon att bli ihågkommen som ledaren som satte alliansen före partiegoismen med gott resultat.
Regeringen Reinfeldt blev omvald, och svenskarna ser inte det som något konstigt. Maud Olofsson har varit avgörande för att ändra föreställningen om Sverige som en evig socialdemokrati som i anfall av protestlusta röstar borgligt och sedan ångrar sig bittert.
För att nå dit övertalade Olofsson partikamraterna, inte alla men tillräckligt många, att överge det närmast religiösa kärnkraftsmotståndet. Det var stort.
Centern fick inte något lika maffigt tillbaka. Men de fick räkna rut till sitt konto. Och avdraget för hushållsnära tjänster har gått hem, också bland dem som inte använder det. Det är som med storstadsbon och kulturlivet, man kanske inte går på teater så ofta men man är glad att utbudet finns om andan faller på.
Maud Olofsson har varit en utmärkt ambassadör för rut. Hennes hantering av Vattenfall var däremot inte rolig att skåda. Däremot hennes idoga kamp mot de krafter som ville tvinga in staten i Volvo och Saab.
Men hennes gröna profil slog dessvärre inte igenom i allianssamarbetet; valrörelsens "supermiljöbilspremie" var ett dystert skämt.
Olofsson kan alltså avgå nöjd, och med vetskapen om att det senaste valresultatet är bättre än det Daléus nådde. Han fick 5,1 procent, Olofsson 6,6. Och med henne vann man regeringsmakten.
Vem ska göra det åt Centern nu? Två namn diskuteras flitigt. Det ena är Anna-Karin Hatt, av Olofsson upplyft till it- och regionminister. Efter åtta månader på posten har hon gjort noll avtryck.
Annie Johansson, ekonomisk talesperson, har synts mer och klarat sig bra i debatter och intervjuer. Även intervjuad i bikini, berättar hon på twitter.
Det är lite lustigt. Johansson använder mikrobloggen för att avge åsikter och diskutera, som det är tänkt. Medan it-minister Hatt är meningslös i samma forum.
Mot Annie Johansson hålls hennes ålder, 28 år i juli. Då vill vi bara påminna om att Leif Johansson blev vd för Husqvarna vid 28 år. Och det gick bara uppåt för honom.
