Storföretag som Electrolux och NCC sviker Konstfack efter Anna Odells avslutningsprojekt på psykakuten. Konstfack skyller på att företagen inte vågar associeras med något kontroversiellt. Företagen skyller på att det inte finns budgetutrymme.
Visst, finanskrisen har satt sina spår. Men man kan nog misstänka att många företag är fyrkantiga fegisar som inte vågar förknippas med det ramaskri som Anna Odell och NUG skapade. Det är trist och gör ramarna för den fria konsten allt snävare.
Svensk kulturpolitik handlar annars mest om att fördela bidragspengar till olika spekulanter. Ett gott renommé och fina meriter tycks vara viktigare än innehåll när besluten fattas av ett kompiskramande elitistiskt styre.

Filmpolitiken är ett lysande exempel. Det statliga filmstödet delas ut av Svenska Filminstitutet, där det krävs välkända namn eller en bästsäljande bok i ryggen för att få belopp över miljonen.
I år har "Änglagård 3" beviljats nio miljoner, filmversionen av "Snabba Cash" har fått 8,25 miljoner och Stieg Larssons "Flickan som lekte med elden" får sex miljoner. Trots att de allra tre borde vara filmer som, rätt gjorda, genererar vinst och klarar sig utan skattepengar.
Inte minst med tanke på att biobesöken åter igen slår nya rekord, och att filmtjänsterna i digitalboxarna får allt fler användare.

Den svenska kulturpolitiken är döende. I stället för att hänföra, provocera och förgylla samhällslivet, består svensk kultur av en rad institutioner med statens goda minne.
Kommunernas kulturflummande består i bästa fall av ett okej ungdomsstöd. I värsta fall är det för politiskt styrt för att klara av ens miniminivåer av nytänkande och banbryteri. De flesta kostsamma kommunala projekt är så mediokra att till och med fega företag borde kunna ta över finansieringen helt.
Tyvärr är näringslivet alldeles för ointresserat av konst och kultur. Den konservativa analysen att kulturen kan klara sin egen finansiering själv därför att "bra konst bär sig själv" faller platt när företagen uppenbarligen skräms av en Anna Odell.
Man vågar knappt tänka på vad "bra konst" kan tänkas vara i så fall, men den har rimligen Taube och Ernst Kirchsteiger som yttersta utposter.
Fri kultur får inte vara bidragsberoende från staten. Fler kulturskapare måste hitta nya finansieringsvägar, och fler företag måste våga stödja och sponsra kultur, utan att lägga sig i innehållet.
Sverige är ett litet land. Men vi behöver ju inte vara provinsiella för det.