"Inte i min vildaste fantasi hade jag trott att vi skulle se denna sörja". Så beskriver Svante Borg på försäkringskassan det fusk som nu rullas upp inom assistansersättningen för funktionshindrade (DN 16/10).

Det rör sig om kriminella ligor med internationella kopplingar som har satt i system att svindla staten på stora belopp. Flera hundra personer riskerar nu åtal.

Signalerna om att allt inte står rätt till när det gäller assistansersättningen har dock funnits länge.

Enligt en utredning tidigare i år står fusk och felaktiga utbetalningar för mellan 9 och 15 procent av alla utbetalningar, vilket motsvarar flera miljarder kronor. Gång på gång upptäcks fall där personer har spelat funktionshindrade, men sedan avslöjats i situationer där de rör sig obehindrat.

Ovanpå fusket kommer problemen med överutnyttjande. Systemet är utformat efter en generös timschablon, vilket ger starka incitament att försöka utverka fler timmar. Följden har mycket riktigt blivit att antalet beviljade assistanstimmar har ökat kraftigt. I snitt handlar det om 116 timmar i veckan för de brukare som har beviljats assistansersättning av försäkringskassan.

Det säger sig självt att kombinationen av stora belopp och undermålig kontroll gör assistansbranschen till ett lockbete för allsköns lycksökare, även laglydiga sådana. Sedan 2005 har riskkapitalbolagen etablerat sig på allvar på marknaden. De har hittat en bransch med goda vinstmarginaler och ständig högkonjunktur.

Det var inte så det var tänkt när den så kallade LSS-reformen genomfördes 1994. Tanken var att en mycket utsatt grupp skulle få chansen att delta i samhällslivet som alla andra med hjälp av personlig assistans - ett på alla sätt vällovligt syfte.

Utformningen av ersättningssystemet har dock öppnat för missbruk. Vid sidan av fusket och överutnyttjandet finns också den så kallade närståendeproblematiken. Det handlar om barn och unga vuxna som riskerar att isoleras i hemmen. När deras anhöriga är beroende av ersättningen för sin försörjning finns inte alltid incitament att rehabilitera barnen eller att låta dem ta del av verksamheter utanför hemmet.

Regeringen tar i budgeten vissa steg för att rätta till LSS-reformens avigsidor. Det ska ske en lämplighetsprövning av dem som vill bedriva assistans och man ska kunna göra hembesök för att exempelvis kontrollera att allt går rätt till. Men det räcker inte.

Den generösa timschablonen måste reformeras för att bromsa de galopperande kostnaderna.

Själva grundvalarna i systemet behöver omprövas, såsom det delade huvudmannaskapet mellan kommunerna och försäkringskassan och den fria etableringsrätten för assistanssamordnare. Det är denna helhet som har skapat en situation där det offentliga har tappat kontrollen över utvecklingen.

Förtroendet för assistansersättningen måste återupprättas, och det är bråttom.

Ett så behjärtansvärt syfte får inte förfelas.