LIBERAL
I veckan debatterades fas 3, arbetslöshetsförsäkringens nitlott, i rikdagen. Men riksdagsledamöterna själva lever långt ifrån en sådan bister verklighet.
I veckan granskade SVT de ledamöter som efter valet i höstas lämnade maktens korridorer på Helgeandsholmen. 77 av de 122 ledamöterna lever fortfarande på riksdagens förmånliga inkomstgaranti.
Den innebär att ledamöterna får 80 procent av vad de tjänat i riksdagen under första garantiåret. Andra året reduceras garantin beroende på hur länge man har suttit i riksdagen. Med bästa utfall kan man leva på sin garanti tills man fyller 65.
Alla vänsterpartister som slutade i riksdagen efter förra valet lever fortfarande på inkomstgaranti. Flera av dem söker inte ens jobb. Gunilla Wahlén säger sig inte ha tid att söka jobb för att hon arbetar ideellt. Om hon skulle arbeta skulle hon ju inte ha tid att arbeta just ideellt. Smaka på den omistliga argumentationskedjan.
Vi andra måste först klara brödfödan innan vi kan ta oss an att träna fotbollslaget, organisera scoutlägret eller valfri annan ideell verksamhet. Det ligger i begreppets natur.
Alice Åström kan inte gå tillbaka till sitt tidigare jobb som behandlingsassistent som hon varit tjänstledig från. Jobbet finns nämligen inte kvar. Det borde väl inte komma som en överraskning för en som suttit i riksdagen i sexton år att arbeten ibland försvinner. Många har fått uppleva hur hela arbetsplatser har försvunnit. Men man hittar något nytt. För att man måste.
Det är inte bara vänsterpartister som utnyttjar förmånen. Genant nog har inte heller moderater något problem med att kvittera ut ersättning. Nästan varannan av dem som fick lämna riksdagen 2010 är fast i inkomstgarantins bidragsberoende. Anna Kinberg Batra (M) hävdar att det är bra att åtminstone hälften har jobb. Men ett sådant utfall skulle i vilket annat sammanhang som helst få arbetslinjens chefsideolog, Anders Borg, att slita sitt hår.
Politikerna själva verkar lindrigt upprörda över denna så kallade "omställningsersättning", även om de brukar säga att den "bör ses över", varje gång medierna tar upp frågan.
Det är klart att det är en omställning att byta arbetsplats. Omställningen är dock icke mindre för den utanför riksdagen som strävar efter att byta arbetsplats eller som får göra sig beredd att flytta dit lediga arbeten finns, om hon vill ha a-kassa.
Den vanlige arbetslöse kan inte räkna med något friår där man mot god ersättning får sondera terrängen i egen takt.
Samtidigt lyfter Miljöpartiets gamla språkrör, Birger Schlaug, hundratusentals kronor i inkomstgaranti trots att han lämnade riksdagen 2002. Det är stötande.
Efter många års riksdagsarbete är en viss tids inkomstgaranti på sin plats. Men den ska vara mycket begränsad. Förtroendevalda ska inte ha ståndsprivilegier.
