Mitt under den muslimska fastemånaden Ramadan, en högtid som går ut på att uppskatta det man har och att tänka på mindre lyckligt lottade, kunde al-Qaidas hot inte komma mer olägligt.
I går blev det känt att Abu Omar al-Baghdadi, ledare för terrornätverket al-Qaida i Irak, ger en belöning på 100 000 dollar till den som mördar konstnären – ”den otrogna brottslingen” – Lars Vilks. För att mörda Ulf
Johansson,
chefredaktör för Nerikes Allehanda, ges 50 000 dollar – och det blir en bonus om de ”slaktas som lamm”.
Om Fredrik Reinfeldt trodde att historien med Vilks rondellhundar skulle ta slut med ett moskébesök i Stockholm häromveckan bör han tänka om. Reinfeldts diplomatiska stil och vilja till dialog är en styrka, men riskerar samtidigt att missuppfattas. När det fortfarande yttras krav på att Sverige – det vill säga regeringen – ska be om ursäkt för vad konstnärer och fria medier yttrar, måste statsministern markera tydligare.

I samband med gårdagens hot meddelade statsministerns presstalesman att ”Det här är en fråga för polisen och inte en politisk fråga. Vi avböjer att kommentera ärendet.” Visserligen är det en polisiär fråga, men det är också i allra högsta grad en politisk fråga. När en islamistisk terrorgrupp hotar svenska medborgare till livet för att de använt sin grundlagsskyddade rättighet är det hotet även riktat mot vår yttrandefrihet och konstitution.
Förutom ett självklart polisiärt stöd för Vilks och
Johansson vilar också ett ansvar på politiker, det mediala och konstnärliga Sverige; på hela den svenska offentligheten. Att tydligt ta ställning för det öppna samhället och mot alla former av hot gäller inte minst muslimska organisationer och företrädare.
När Aldebe, ordförande för Sveriges Muslimska Förbund, i går tog avstånd från
al-Qaidas hot meddelade han samtidigt att ”Vi vill inte att Sverige, som tog avstånd från kriget i Irak ska drabbas av den här typen av hot”. Men inte ens om Sverige hade uttalat stöd för Irak-kriget får svenska medborgare hotas.
Att på det här sättet antyda att dödshot inte alltid är fel, är oerhört oansvarigt.
I morgon ska statsministern fira ”ett år med Alliansen”, tillsammans med övriga allianspartier. Att styra Sverige 2007 innebär mer än att lägga fram en nationell budget, det innebär också att ta strid för våra demokratiska principer när det blåser som värst. Reinfeldt och övriga företrädare har nu en chans att med tydlighet visa Sveriges hållning: i demokratier är konstnärer fria att häda religiösa profeter och chefredaktörer är fria att publicera karikatyrer. Att i det här skedet ducka duger inte.