Under tisdagsmorgonen exploderade ännu en självmordsbomb i Afghanistans huvudstad Kabul. Talibanerna har trappat upp sin terror och risken är att våldsamheterna når sin kulmen i samband med morgondagens presidentval.
Dessa brutala extremister vill återfå makten över Afghanistan. Vore det inte för omvärldens närvaro i landet skulle de snabbt lyckas med det.
Valet i morgon kommer att kantas av konstigheter och innebär inte att Afghanistan har blivit en fungerande demokrati. Men det är litet ett steg på den mödosamma vägen mot frihet. Ett steg som är möjligt genom den internationella insats som Sverige är en del av. Svenska soldater riskerar sina liv för uppbyggnaden av ett fritt Afghanistan. Men vilken uppbackning får de hemifrån?
Expressens reporter Therese Christiansson har i en serie artiklar granskat hur riksdagens beslut om att Sverige ska ingå i Isafstyrkan genomförs på plats i Afghanistan.
Rapporteringen har varit nedslående. Svenska soldater befinner sig i ett krig - men de är inte rustade för det.
Det är ingen nyhet, men Expressens artikelserie är en bitvis plågsam skildring av hur det påverkar soldaterna på marken.
Överste Thomas Lindell har vittnat om hur han "med kulor vinande runt benen" inte har kunnat besvara elden eftersom det saknas kulsprutor.
Man har också kunnat läsa om hur skadade svenska soldater måste förlita sig på andra länders ambulanshelikoptrar eftersom svenskarna bara har bilar som är odugliga i den bergiga terrängen.
De säkerhetsförsummelser som i många år har präglat planeringen av den svenska insatsen i Afghanistan är skandalösa. De svenska soldaterna har all anledning att vara förbannade på ansvariga politiker som inte har förmått att stå upp för dem.
Till stor del beror missarna sannolikt på inkompetens hos Högkvarteret. Och den politiska styrningen av försvaret fungerar i vanlig ordning dåligt.
Men det ständiga sjabblet speglar också svenska politikers smusslande vad gäller Afghanistan. Det är symptomatiskt att soldaterna inte haft utrustning som duger i strid med tanke på att samma politiker har varit så rädda att tala om att soldaterna faktiskt deltar i strid.
Man har varit rädd att stöta sig med dem som motsätter sig insatsen och därför tonat ned alla inslag som skrämmer i ett land som inte upplevt krig på hundratals år. På Högkvarteret har man haft samma taktik. Dess pressavdelning har systematiskt tonat ned de strider som svenska soldater hamnat i.
Som strategi för att bevara den svenska insatsen har smusslandet varit oerhört vanskligt. För givetvis kommer åk-hem-opinionen växa mycket mer i samband med exempelvis svenska dödsfall om det svenska folket inte ens förstått att soldaterna riskerar att dö.
Lyckligtvis har regeringen börjat göra upp med den tysta taktiken. Försvarsminister Sten Tolgfors gick i somras ut till tydligt och ärligt försvar för den svenska militära närvaron. Dessutom har regeringen numera en sammanhängande strategi för insatsen.
Men det finns många lärdomar som måste dras av alla fiaskon i Afghanistan.
Inte minst vad gäller inställningen till våra soldater. De trupper som skickas till väpnade konflikter måste få helhjärtat stöd. Tillbörlig utrustning är ett absolut minimum.
