De två omkomna svenska officerarna, löjtnant Gunnar Andersson och kapten Johan Palmlöv, har betalat det högsta priset för att skapa fred i Afghanistan. Insatsen förtjänar stor respekt och beundran. Uppdraget i detta land, som kan tyckas fjärran, är livsfarligt men livsviktigt.
Utan militär närvaro skulle talibanerna ta över igen. Al-Qaida skulle få fri lejd och de framsteg som landet gjort snart grusas. Miljoner flickor som fått börja i skolan skulle tvingas sluta. Regeringen i Kabul med president Karzai i spetsen är genomkorrupt och oförmögen att upprätthålla säkerheten på egen hand. Ändå har nyheten om de stupade svenskarna fått röster att höjas, främst på vänsterkanten, om att dra tillbaka de svenska styrkorna. Till exempel ser Lars Ohly motståndet till Afghanistaninsatsen som en profilfråga för Vänsterpartiet och Miljöpartiets Peter Eriksson tycker att insatsen ska ”fasas ut”. Det är ännu oklart hur de rödgrönas politik kommer att se ut vid en eventuell valseger.
Men en nyväckt diskussion kan bli nyttig. Trots att sex av sju riksdagspartier stått bakom det svenska engagemanget har ointresset varit monumentalt. Stödet för soldaterna kan inte beskrivas som annat än uselt.
Många fordon har saknat pansarplåt och rutor som klarar beskjutning och vägbomber. En egen räddningshelikopter har försenats med flera år. Listan på brister i utrustningen kan göras mycket lång. Det är häpnadsväckande att man har tvingats arbeta under så undermåliga villkor.
Försvarsmaktens sätt att utåt försöka tona ner farliga incidenter har inte heller förbättrat bilden av hur det svenska åtagandet sköts.
Regeringen har visserligen ökat sitt engagemang på senare år men agerandet var senfärdigt. Vi saknade länge en ambassad i landet och knappt något av biståndet gick till provinserna där de svenska styrkorna arbetar.
Inte förrän i januari förra året besökte Reinfeldt basen i Mazar-i-Sharif. Än sämre var Göran Persson som aldrig åkte dit. Det tycks finnas ett seglivat motstånd bland politikerna att kännas vid att man deltar i något som liknar ett krig.
Även det folkliga intresset har varit svagt. Förhoppningsvis väcktes några tankar när kronprinsessan Victoria och Daniel Westling nyligen besökte basen. På nätet sprids nu också uppmaningar om att köpa det gula bandet, en internationell symbol som betyder ”stöd våra soldater”.
Kanske kan detta engagemang sätta press på Sverige att skapa en verksamhet värd namnet för veteraner. Det är viktigt att soldater som kommer hem från farlig utlandstjänstgöring får rätt omhändertagande.
Det som nu har hänt kan bli ett uppvaknande för både försvarsmakten och de ansvariga politikerna. Uppbackningen av de som på regeringens uppdag riskerar livet i en FN-sanktionerad insats måste bli bättre.
Situationen i Afghanistan kräver tålamod. Det vore sorgligt om den fruktansvärda förlusten av de två officerarna ledde till en opinion för att överge landet. De svenska soldaterna gör skillnad.
