Är det början på en ny revolution vi ser i Iran? Scenerna från Irans gator för lätt tankarna till 1979, då shahen störtades och en islamisk republik utropades. I går samlades hundratusentals människor i Teheran för att protestera mot valutgången, trots att myndigheterna hade förbjudit demonstrationer.
Det är en mäktig manifestation av frihetstörst och mod. Regimens försök att tysta folket med batonger och massgripanden av reformanhängare har inte lyckats.
Det mesta tyder på att valet var riggat. Valresultatet har inte presenterats på samma detaljerade nivå som i tidigare val. Erfarenheten säger dessutom att ett högt valdeltagande borde ha missgynnat Ahmadinejad. Nu vann hann i stället en jordskredsseger, trots att reformanhängarna som bojkottade förra presidentvalet dök upp i vallokalerna den här gången. Resultatet känns helt enkelt inte trovärdigt.
Men att likna protesterna vid revolutionen 1979 är missvisande. Snarare är Iran en akut splittrad nation. Tidigare rymdes reformlägret inom den islamiska statens ramar. Nu har regimen valt att sätta hårt mot hårt även mot denna del av det iranska samhället.
Det är en chansning som kan gå hem, i alla fall på kort sikt. Regimen har en betydande repressiv apparat att sätta in mot demonstranterna. Presidenten har dessutom en kärntrupp på över tio miljoner väljare som lojalt backar upp honom. Det mesta talar för att upproret kvävs så småningom och att Ahmadinejad blir Irans president i ytterligare fyra år.
Men om massdemonstrationerna håller i sig och tvivlen kring valet sprider sig även inom prästerskapet kan den högste ledaren, ayatolla Khamenei, tvingas till någon form av kompromiss. För regimens långsiktiga överlevnad är det en farlig utveckling när en stor del av befolkningen känner sig fullständigt desillusionerad och utestängd. Det här valet har redan kostat oerhört mycket i förlorad legitimitet för Irans prästerskap.
Hittills har omvärldens reaktioner på händelseutvecklingen varit försiktiga och avvaktande. Och visst måste USA och Europa tänka på morgondagen. Tiden är knapp i förhandlingarna för att stoppa Irans kärnvapenprogram och det är Irans repressiva regim som är motparten i de samtalen, vad vi än tycker om den saken.
Men de realpolitiska hänsynen får inte överskugga allt. När människor med fara för sina egna liv kämpar för ideal som vi tar för givna kan omvärlden inte stå neutral. Storbritanniens Gordon Brown har varit föredömligt rättfram i sina uttalanden. Tyskland har kallat in den iranska ambassadören för att avkräva en förklaring till valutgången. Men inte Sverige. Över huvud taget har det varit synnerligen tyst från Carl Bildt och UD. Inget officiellt uttalande har gjorts och Bildt har bara i korthet kommenterat valutgången på sin blogg.
Varför denna tunghäfta?
