Lars Leijonborg har haft en sällsynt lång karriär som politiker i den högsta divisionen.
Inte sällan har det blåst hårt uppe på toppen. Under Leijonborgs tid som Folkpartiledare restes vid flera tillfällen krav på hans avgång. Men när han i går avgick som utbildningsminister fanns inte något pyrande missnöje i bakgrunden. Tvärtom.
Avgången kom vid en perfekt tidpunkt. Leijonborg slutar med flaggan i topp. I onsdags beslutade riksdagen att avskaffa kårobligatoriet. Studenterna får äntligen sin föreningsfrihet. Lars Leijonborg gjorde en viktig insats som kommer att bli ihågkommen länge.
Detsamma gäller hans engagemang för att få det europeiska forskningscentret ESS till Lund. När den unika anläggningen står klar kommer man att minnas den gamla utbildningsministern. Nyligen presenterade dessutom Globaliseringsrådet - Leijonborgs baby framför andra - sin intressanta och uppskattade slutrapport.
Alla dessa framgångar lämnar en ljus avskedsbild av politikern Leijonborg. Kanske alltför ljus.
För hans karriär rymmer också åtskilliga snedsteg.

Han började som en diffus Folkpartiledare, med ganska oklara drivkrafter. Sedan blev partiet övertydligt i sin auktoritära, ensidiga kravretorik. Valframgången 2002 skapade en övertygelse hos Leijonborg och FP om att opinionsstödet växer automatiskt för varje nytt kravutspel. Man övergav mycket av sin själ och underskattade samtidigt väljarna.
Leijonborg kommer inte bara att bli ihågkommen som en framgångsrik utbildningsminister utan också som en Folkpartiledare med opålitlig liberal kompass.
Regeringen förlorar nu en kompetent minister. Reinfeldt lär dock inte sörja alltför mycket. Leijonborg var inte precis någon röstmagnet.

I går meddelades att en ny minister kommer att utses runt midsommar. Denne kommer att få samma uppgifter som Leijonborg hade, enligt Jan Björklund och Fredrik Reinfeldt. Det kan visa sig vara en felsatsning, särskilt om man lämnar plats åt en ny grånad kostymnisse. En mer valvinnande lösning vore att låta Björklund ta över hela utbildningsdepartementet och tillsätta en ny ministerpost. Man skulle exempelvis kunna göra Birgitta Ohlsson till jämställdhetsminister. Nyamko Sabuni, som ändå tycks ointresserad av frågorna, kan då helt fokusera på integrationspolitiken. Birgitta Ohlsson är en driven feminist med ett starkt stöd bland de unga människor som regeringen har så förtvivlat svårt att attrahera.
Regeringen har skäl att fundera en gång till. Men först och främst ska Leijonborg ha tack. Han var kanske ingen Leijonkung. Men väl en duktig minister och en trogen tjänare av svensk demokrati.