Stellan Skarsgård är något på spåret i senaste numret av SJ:s tuff tuff-magasin Kupé. Nämligen en olidligt lättviktig kommunistkliché.
I en kultur där indoktrineringen från vänster inte varit lika omfattande hade jag kunnat citera Lincoln: "Det är bättre att tiga och tas för en idiot än att tala och undanröja varje tvivel."
Men Skarsgårds ord, som snart tillryggalagt varenda centimeter järnvägsspår i landet flera gånger om, lär tyvärr inte avfärdas. Tvärtom tycker jag mig på sina håll höra dem reciteras som vore de outsägligt vis poesi.
Stellan Skarsgård pratar i Kupéintervjun om försäljningen av statliga bolag:
"För när det handlar om det idiotiska att sälja ut vår gemensamma egendom, ja då blir jag jävligt engagerad och frustrerad. Det är bad business, jag menar, vilket företag skulle haka på idén att sälja sitt företag och smälla stålarna? Det är vår demokratiska makt att tillsammans äga vissa statliga företag."
Han påminner plötsligt något rysligt om sin egen rollkaraktär. Den harmynte Sven som Skarsgård gestaltade i "Den enfaldige mördaren".
"En oskuld i en grym värld", som Stellan själv beskrivit honom.
Hade det bara varit för Stellan hade jag inte behövt skriva det här. Man besudlar inte gärna en oskuld. Och socialistiska plattityder i munnen på en träig sceninstallation - som lämnat statens nationalscen Dramaten för att göra en hacka i Hollywood - bör man inte slösa trycksvärta på.
Men den vanföreställning Skarsgård ger uttryck för är nu inte förbehållen kultursektorns många konformister. Det rör sig om en folklig epidemi.
Och kanske är det inte så konstigt. Skarsgård når många fler än jag. Och hycklande kändisar som luftar vänsterklichéer får aldrig motfrågor.
Förresten kanske jag också bär viss skuld. För ett år sedan kritiserade jag Mats Odell, ministern med ansvar för försäljning av statliga bolag.
Mycket pekade då mot att mygel och slarv skulle stjälpa regeringens stora ideologiska uppdrag - att avyttra statlig näringsverksamhet.
Vi kanske svartmålade eller så lyssnade Odell på kritikerna. Försäljningen av Vin & Sprit har varit en lysande affär för skattebetalarna. Och man kan ha synpunkter på hur regeringen prioriterar, men att betala av på statsskulden är knappast att "smälla stålarna".
Ändå går mediernas omdömen i samma stil. Nyhetsbyrån TT bryter konsekvent mot sina egna skrivregler när den använder negativt värdeladdade ord för att beskriva politiken.
Det heter att regeringen ägnar sig åt "utförsäljning" eller "säljer ut". Ord som leder tanken till loppisrea - "allt ska bort!"
Men för Stellan handlar det i grund om botten om något annat än "dålig business".
En svensk Hollywoodstjärna, som varit socialist sedan de radikala gymnasieåren kring slutet av 60-talet, finner tillfredsställelse i att skryta för sina amerikanska kollegor om hur mycket skatt han pröjsar i Sverige.
Lika kittlande ter sig posöråsikten att "det är vår demokratiska makt att tillsammans äga vissa statliga företag".
Varför bara vissa?
Varför inte filmbranschen? För att Stellans socialism accelererar snabbare i en Porsche?
Att låta politiker leka business med våra pengar är inte definitionen på demokrati.
Att konkurrera ut privata entreprenörer med skattemedel är inte höjden av solidaritet.
Långt innan Skarsgård gav sig hän åt "Jönssonligan" och "Pirates of the Caribbean" gjorde han en roll i "Varats olidliga lätthet".
Hade han läst sin Milan Kundera med större omsorg hade han bättre förstått socialismens natur. Och kanske inte hållit sig med åsikter lika lättviktiga som Kunderas romankaraktärer.
