Det var en politisk fullträff för alliansen när den i våras kunde meddela att man kommit överens med miljöpartiet om hur den nya grundlagen bör se ut. Mitt framför näsan på Mona Sahlin hade de borgerliga ännu en gång lyckats locka över de gröna. Inte ens i en sådan betydelsefull fråga som grundlagen kunde de rödgröna hålla ihop.
Därför måste det ha varit avgörande för socialdemokraterna att det var en enig grundlagsutredning som presenterade sitt färdiga förslag på onsdagen. En allvarlig splittring bara en dryg vecka efter att de rödgröna koalitionsplanerna basunerats ut hade varit en katastrof.
Dessutom hör det till traditionen i svensk politik att riktigt stora frågor – såsom grundlagen – ska hanteras i brett samförstånd. Det stod dessutom i direktiven till utredningen. Oenighet var därför knappast ett alternativ.

Men nog har den politiska dimensionen ändå spelat roll. På nästan alla punkter har vänstern slutit upp bakom den grönblå reformagendan: Rekryteringen av höga domare avpolitiseras. Spärren i personvalet sänks. Lagrådets ställning stärks. En möjlighet till kommunala extraval införs. Det så kallade uppenbarhetskravet tas bort, vilket utökar domstolarnas makt att vägra tillämpa en lag om den står i strid med grundlagen i ett enskilt fall. Forskningens frihet skrivs in i grundlagen.
Den enda betydande segern som s och v kan inteckna är att man har stoppat förslaget om skilda valdagar.
Resultatet är en välbalanserad och modern grundlag. Det är inga revolutionerande förändringar som stundar, men det behövs å andra sidan inte. Visserligen är grundlagen från 1974 ett problematiskt resultat av de vänstervindar som då blåste. Alla idéer om maktfördelning och motvikter förkastades till förmån för den direkta och omedelbara folkmajoritetens vilja.

Men sedan dess har rätt mycket hänt. Vi har gått med i EU och inlemmat Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna i svensk lag. Vi har fått en självständig riksbank, infört personval och fyraåriga mandatperioder. Den balans som sattes ur spel på 70-talet har till stor del återupprättats.
Med de förslag som grundlagsutredningen föreslår tas ytterligare några steg i denna riktning. De enskilda medborgarnas makt stärks liksom den dömande makten. Riksdag och regering ska inte längre allsmäktigt kunna diktera allting.
Visst hade man kunnat önska sig ännu mer, såsom att valdagarna skildes åt för riksdag och kommuner och att spärren i personvalet togs bort. Men grundlagsutredningen har ändå gjort ett berömvärt arbete. Sverige har tagit ännu ett viktigt ideologisk steg bort från 70-talets vänsterutsvävningar.