Det är Naturskyddsföreningen som säger det, i sin senaste kampanj Antiscampi. I en liten film som bland annat finns på Facebook och länkas runt på nätet berättas om hur jätteräkorna pumpas fulla med antibiotika och doppas i gift innan de hamnar på våra tallrikar.
För att kunna odla dem måste fiskföretagen skövla mangroveträsk på mangroveträsk eftersom hanteringen på kort tid smutsar ner miljön så mycket att räkorna inte trivs längre. Då flyttar man bara vidare.
Allt detta är sant. Men det finns mer.
Den tropiska räkodlingen är i själva verket, också bortom de direkta miljöeffekterna, ett djupt tragiskt äktenskap mellan bristande rättsstater, oklara äganderätter,
maktojämlikhet och roffarkapitalism.

Markägandet i länder som Bangladesh, Honduras och Burma, där räkor odlas, är ofta illa definierat. Byar kan ha traditionell brukanderätt av mark utan att det finns något formellt ägande. Det gör att fiskeföretag som vill anlägga räkodling inte betalar för marken utan bara kör bort byborna och sätter i gång.
De avhysningarna är inte sällan våldsamma, på flera håll finns exempelvis dokumenterat systematiska våldtäkter mot lokalbefolkning som protesterar. I minst elva länder har människor som protesterat mot räkodlingar dödats. Bara i Bangladesh ska 150 människor ha mist livet. Få av de fallen har retts ut rättsligt.
Själva räkodlingarna innebär sedan i sig en skövling av marken. Både direkt i mangroveträsket och genom saltvattenspridning i jordbruksmark och sötvatten­tillgångar längre inåt land. Bönderna får sällan ersättning för detta, definitivt inte småbönder.
Då räkodlingarna inte är särskilt arbetsintensiva innebär allt detta sammantaget en negativ ekonomisk nettoeffekt för lokalsamhällena. De blir bortkörda från mark, får annan mark förstörd, sämre tillgång till vatten och bara ett litet fåtal kan ändå få anställning på odlingarna. Anställningsvillkoren tycks i sin tur ofta sådär, även där berättas om sexuella trakasserier och andra former av utnyttjanden, i många länder förekommer barn­arbete.
Så upprepas proceduren på nya kuststräckor, gång på gång.

Vi liberaler talar ofta om värdet av handel med utvecklingsländer, bort med västvärldens hindrande tullar och tariffer. Generellt är det sant. Inte minst i Asien har miljontals människor lyfts ur fattigdom genom både ökad industrialisering och ökad handel.
Tyvärr tycks de frågorna ha fallit bort från den internationella politiska dagordningen, till förmån för terrorhot och västerländsk rädsla för det kinesiska undret.
Men det betyder inte att all handel, med alla produkter, är bra. För att fri handel ska främja hela befolkningar måste också deras ägande räknas, också deras skador ersättas. Annars blir det antimarknader, korruption och våld. De egentligen självklara insikterna viftas ofta bort.
Just i det här fallet är det dock rätt enkelt. Ät inte jätteräkor, köp inte jätteräkor. Även de räkor som klassas som ekologiska bär med sig liknande mänskliga kostnader.
För man behöver inte brinna för mangroveträden för att få en otäck bismak i munnen. Hur många våldtäkter är en räka värd?