Egentligen borde det benämnas

"svenska folkets Vattenfall". Det är ju helstatligt. Svenska folkets Vattenfall rör för tillfället upp känslor i Tyskland. Man (det vill säga vi) har nämligen planer på att bygga ett stenkolsverk i Berlin som kan komma att släppa ut fem miljoner ton koldioxid per år. Vi, svenska folket, är ett av Tysklands största kraftbolag. Vi bryter brunkol i stora dagbrott och driver kolkraftverk så det ryker om det. Vi öser ut koldioxid och håvar in pengar. Vattenfall är vår statliga kassako framför andra. Och Vattenfall vill vara vår vän. Bolaget talar vitt och brett om nästa generations kolkraftverk som kommer att vara koldioxidfria!

När Greenpeace fick höra

talas om det anmälde de emellertid Vattenfall till marknadsdomstolen för vilseledande marknadsföring. Den metod Vattenfall tänker använda, hävdar Greenpeace, kommer inte alls att vara koldioxidfri. I bästa fall - om det verkligen funkar att pumpa ner koldioxiden i jordens hålrum och hålla den kvar där - kan framtidens kolkraftverk bli koldioxidsnåla. Och på Vattenfalls hemsida formulerar man det så här för tillfället: "Projektet kallas 'Det CO2-fria kraftverket'. Målet är att utveckla konkurrenskraftiga koncept för fossilbaserad elproduktion och samtidigt nästan eliminera koldioxidutsläppen till en total kostnad som är lägre än 20 euro per son koldioxid".

Vad säger de,

egentligen? Jo, "vi kallar projektet koldioxidfritt, men det är bara koldioxidsnålt. Och vi hoppas kunna göra metoden möjlig och lönsam någon gång i framtiden." Vattenfall är förvisso inte ensamt, bland miljöbovar, med att använda teknikoptimism som alibi; det är en strålande idé att ha ett vällanserat framtidsprojekt vid sidan om den ordinarie, smutsiga verksamheten och hoppas att ingen ska lägga märke till dubbelspelet. Men Vattenfall befinner sig i en speciell situation. Bolaget har, kan man säga, fått i uppdrag av ägaren staten att bedriva dubbelspel. Det statliga uppdraget består både i att tjäna grova pengar och att vara ledande i miljöomställningen. Det är en målkonflikt värd namnet, det.

S-regeringarna

koncentrerade sig på slantarna och blundade för miljöaspekten så gott det gick. Riksrevisionen kom med kritik för den dåliga politiska styrningen och två näringsministrar, Björn Rosengren och Thomas Östros, fälldes i KU genom folkpartisten Eva Flyborgs försorg. Sedan dess har Vattenfall tvingats satsa en del på vindkraft. Men det räcker förstås inte alls. Vattenfall borde satsa stort på förnybara energikällor och på kärnkraft och inte alls på fossila dumheter. Som ett av Europas största kraftbolag skulle man verkligen kunna göra skillnad. Nu äger oppositionen näringsdepartementet. Maud Olofsson håller i tömmarna. Det är dags, näringsministern, att göra det som de socialdemokratiska regeringarna inte gjorde: styra upp Vattenfall, göra bolaget till en kraft för förändring och sätta punkt för den blågula miljöskandalen i utlandet.