Läkarna måste få tydligare riktlinjer för hur de ska agera i livets slutskede. Den kontroversiella häktningen av specialistläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus visar att behovet är akut. Annars riskerar döende patienter att behöva utstå utdraget lidande för att vårdpersonalen fruktar polisen.
På måndagen släpptes som väntat den kvinnliga läkaren som är misstänkt för barndråp ur häktet. Sanningen i det enskilda fallet är svår att uttala sig om, men de uppgifter som framkommit hittills tyder på att hon följt sjukhusets rutiner.
Flera av landets främsta medicinska experter har också bekräftat att vården tycks ha skett enligt praxis. Enligt Stefan Enqvist, chefsläkare vid Karolinska universitetssjukhuset, var spädbarnet bortom räddning. Man hade därför beslutat att avbryta den livsuppehållande behandlingen och babyn fick morfin inför att respiratorn skulle stängas av. Kammaråklagaren misstänkte däremot att det kunde röra sig om ett så kallat barmhärtighetsmord.
Passiv dödshjälp, eller att ”avstå från livsuppehållande behandling”, är vanligt i Sverige. Man ger då bara lindrande vård tills personen avlider. Inom vården finns en praxis för hur man hanterar dessa fall, baserad bland annat på Svensk förening för anestesi och intensivvård, Svenska läkaresällskapets riktlinjer och internationella rekommendationer.
Men socialstyrelsen har inte hängt med, och ansvarig minister Göran Hägglund slår dövörat till inför läkarnas krav på tydligare riktlinjer. Han tycker att de rutiner som finns i vården räcker. Det är uppenbart att de inte gör det. I samma stund som specialistläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus greps på sin arbetsplats skapades en osäkerhet på intensivvårdsavdelningar runtom i landet: kan våra rutiner betecknas som illegala?
Bringas inte klarhet i detta kommer många läkare att känna sig rädda för att jobba i denna så viktiga, men känsliga del av vården. Även allmänheten måste få klarhet i vad som gäller.
När nu HSAN, hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, försvinner uppstår också frågor vart anhöriga som är missnöjda ska vända sig. En utveckling där alltfler av dessa ärenden hamnar hos polisen vore förödande.
Det var en olycklig signal att regeringen i höstas inte ens brydde sig om att diskutera Statens medicinsk-etiska råds förslag till nya riktlinjer för vård i livets slutskede. De lades till handlingarna i samma stund som de var klara. Samma nonchalans visar nu Hägglund än en gång.
Socialstyrelsen behöver inleda ett arbete för att kunna ge läkarna tydligare ramar. De allmänna råden från 1992 är föråldrade och ytterst allmänt hållna. Det finns till exempel ett behov för något mer specifika råd för vården av för tidigt födda, där de medicinska framstegen går mycket snabbt.
Ingen ska behöva misstänka att det finns godtycke inblandat när en människa ligger på dödsbädden. Därför måste Hägglund ta sitt ansvar och se till att nya riktlinjer utarbetas.
