Politiker tenderar, i Ines Uusmans berömda fotspår, att se på internet med lika delar fasa och oförståelse. För en hel ungdomsgeneration, oberoende av politisk färg och nästan också helt oavsett social bakgrund, är internet lika naturligt som att andas.
Förslaget från EU:s kulturutskott om att bland annat registrera och kontrollera bloggar upptäcktes symtomatiskt nog av svenske Europaparlamentarikern Christofer Fjellner på en svensk blogg. Ingen i gammelmedia hade ens skrivit om förslaget.
Estniska socialdemokraten Marianne Mikko, som kom med bloggregistreringsidén, verkar själv dock aldrig ha läst några bloggar. Hon säger att de riskerar att "väsentligt förorena cyberrymden" och hon vill bland annat säkerställa replikrätten "på samma sätt som i tidningar". Eh?
I tidningar får man nästan aldrig in repliker, av utrymmesskäl och för att redaktörerna vill styra debatten. Fråga vem som helst som blivit påhoppad på DN Kultur. På bloggar är däremot en av grundidéerna kommentarfältet vid varje inlägg, där läsarna fritt bidrar till diskussionen. Mikkos krav att alla bloggare ska uppträda med namn och bild antyder också att hon aldrig hört talas om bloggens betydelse för såväl demokratirörelser som för att avslöja oegentligheter i företag och myndigheter. Många skulle sluta skriva, eller tvingas sluta, om de inte fick vara anonyma.
Men vi använder inte bara nätet för att uttrycka oss. Vi handlar där, har våra bankaffärer, kärleksaffärer, håller kontakten med vänner och släktingar, ägnar oss åt hobbies, har kanske vår telefon bara via nätet. Det är just detta som gör integritetskränkningen med nya FRA-lagen så potentiellt enorm. Vi har stora delar av våra liv på nätet och allt det får FRA nu spara och undersöka.

Motståndet mot internet handlar ofta också om hur dåligt det är för oss. Häromdagen kom Bris med sin årliga rapport om hur eländigt barnen mår på nätet och endast i några bisatser påpekas det självklara att nätet faktiskt också ger barn en mycket större värld än den egna skolgården.
För politikerna är dock internet ett lördagsgodis, onyttigt och oviktigt, som man kan ta bort från barnen, medborgarna, när de varit olydiga. Hur ska man annars tolka det förslag som Nicolas Sarkozy, glatt påhejad av upphovsrättslobbyn, lagt fram om att fildelare som straff ska stängas av från internet i upp till ett år?
Hur det ska upprätthållas är förstås oklart, ska de hindras vid ingången till snabbköp och caféer med internetlinor och förbjudas att komma inom tio meter från en uppkopplad dator? Och är det ett rimligt straff för ett så litet brott som fildelning att bli av med halva livet?
Nu har ju både Frankrike och skivbolagen alltid spjärnat emot teknikutvecklingen. Men i Sverige var det ett tag annorlunda.
Politiker tävlade om att använda flest uttryck som innehöll "it" och i Stockholm ville så sent som före förra valet alla partier bygga ett gratis trådlöst nät över hela staden. Det blev ingenting av det. Bredbandsföretagen lobbade emot. Stora företag ska man visst lyssna på. Enskilda människor ska man numera bara avlyssna och kontrollera.