Same same, but different. Så skulle man kunna sammanfatta Mellanösternpolitiken under den nya regeringen.
Just nu befinner sig handelsminister Ewa Björling (m) på en investeringskonferens i Betlehem på Västbanken. På måndag är det dags för nästa svenska högnivåbesök. Då kommer finansminister Anders Borg (m) till Israel för ett flera dagar långt besök som även inbegriper de palestinska områdena.
Det är rena skytteltrafiken mellan Stockholm och Tel Aviv numera. Den borgerliga regeringen avlägger i princip fler statsrådsbesök per kvartal än den socialdemokratiska gjorde underloppet av flera år.
Biståndsminister Gunilla Carlsson har redan hunnit besöka Israel och de palestinska områdena två gånger. Efter veckans besök är den relativt färska handelsministern uppe i samma antal.
Utrikesminister Carl Bildt leder förstås reseligan med tre besök till Israel plus den senaste resan till de ockuperade områdena i april. Därutöver har han sammanstrålat med sin israeliska kollega Tzipi Livni vid minst tre tillfällen på annan ort. Och fler ministerbesök sägs ligga i pipelinen efter Anders Borgs jungfrufärd nästa vecka.
Hur ska man då tolka detta frenetiska resande? På såväl israelisk som svensk sida vittnar man om en nytt stämningsläge i relationen. Den gamla svenska beröringsskräcken som fanns under s-regeringarna är borta. I stället söker man tätare och närmare band.
Det är mindre av megafonpolitik, ämnad för hemmapubliken, och mer av diplomatiskt fotarbete för att kunna spela en roll i praktiken.
Ett kvitto på att det nya förhållningssättet uppskattas är att Sverige blev medbjudet till Annapoliskonferensen i november förra året. Flera andra länder lär ha fått lobba hårt för att sättas upp på deltagarlistan.
I sak har dock inget förändrats, betygar man från båda sidor. De som hade hoppats att Alliansens maktövertagande skulle bana väg för en okritisk pro-israelisk politik av kd- eller folkpartisnitt har fått se sina illusioner gå i kras. Den svenska linjen ligger fast när det gäller alla de grundläggande principerna - folkrätten, mänskliga rättigheter, bosättningarna och så vidare.
Sverige har fortsatt att vara en av världens största biståndsgivare till den palestinska myndigheten; ja, biståndet har rentav höjts i flera omgångar under den moderata ministern till ett rekordbelopp på närmare 700 miljoner kronor i år.
Och i debattartiklar har såväl Gunilla Carlsson som Carl Bildt krävt ett slut på bosättningsexpansionen och isoleringen av Gaza.
Personligen känner jag mig rätt bekväm med den nya ordningen. När vänstern är oentusiastiskt tyst och högern i form av statsvetaren Ann-Sofie Dahl anklagar Bildt för att vara "Palestinas bästa vän" (Expressen 19/6 2007), då vet man att det råder rimlig balans i Mellanösternpolitiken.
Alliansens ministrar får gärna fortsätta att vallfärda till Israel och de palestinska områdena. Det är bra med kontakter och ett Israel som i framtiden inte längre är ockupationsmakt är en naturlig nära vän till Sverige. Men det gäller att inte tappa bort de kritiska synpunkterna i stolsfickan på flyget ner.
