Många har hört talas om den holländske filmregissören Theo van Gogh, som 2004 mördades för sina antireligiösa uttalanden. Färre känner till Marwa el-Sherbini, som nyligen höggs till döds av en tysk man som kallat henne "terrorist", för att hon bar slöja.
Bägge dog för vad de trodde på. Men medan van Gogh-mordet fördömdes vitt och brett, har Sherbinis död knappt noterats av europeiska politiker.
Större har uppmärksamheten varit i hennes hemland Egypten. Tusentals människor deltog i Sherbinis begravningståg i måndags, och arabiska tidningar följer fallet noga. Mordet ses inte bara som en isolerad vansinnesakt, utan som resultatet av den antimuslimska agitation som sedan flera år sveper genom europeisk politik.
Så borde vi också se det.
Visst begås varje enskilt knivdåd av en lika enskild brottsling, men det islamofobiska hat som drev mördaren var ingen individuell störning. Det var en del av en europeisk sjuka.
Över hela kontinenten går främlingsfientliga rörelser framåt, från Sverigedemokraterna till Storbritanniens gamla skinnskalleparti BNP och nyfascisterna i Italien.
Det är rörelser med skilda ursprung, men nästan alla samlas de numera bakom hetsen mot Europas muslimska minoriteter, som de framställer som en femte kolonn i "kriget mot terrorn"; en inre fiende som vi förr eller senare måste göra upp med.
Slöjan fungerar som ett rött skynke, och ingenting tycks kunna locka fram sådana rasande rasistreaktioner som hur muslimska kvinnor klär sig.
Men problemet är större än extremiströrelserna. Ju mer de lyckas uppegga opinionen mot muslimer, desto fler etablerade politiker lockas också att ta del i skrämselpropagandan.
I Frankrike har president Sarkozy nyligen föreslagit ett totalförbud mot den heltäckande beslöjning som vissa extremkonservativa muslimska kvinnor använder. Han säger sig vilja befria dem från manligt förtryck.
Visst finns många goda feministiska argument mot slöjtraditionerna, ofta framförda av muslimska kvinnor själva. Men alltför ofta utnyttjas kvinnokampen som ett svepskäl för att attackera en utsatt religiös minoritet - legitim feministisk kritik tillåts skyla den islamofobi som annars skulle stå naken och synlig.
I sitt stora tal om USA och islam i Kairo förra månaden, gick Barack Obama till hårt angrepp mot de som vill göra kvinnans kropp till ett civilisationernas slagfält. Var och en måste välja själv hur hon förstår sin religion, fastslog han, och vi får aldrig - med adress Sarkozy - "dölja fientligheten mot någon religion bakom en låtsad liberalism".
Det är principen om det fria valet som vi måste försvara. Inte bara för muslimska kvinnors skull, utan också för att Europa ska kunna försvara sig mot sin verkliga inre fiende - främlingshatet.
