Högern har fått sin egen version av rosornas krig: slipsarnas strid har utbrutit mellan Svenskt näringsliv och regeringen Reinfeldt.
I torsdags skrev Per Schlingmann i Expressen att näringslivet "måste ta ansvar för samhället". Skattebetalarna har stått för krispaket, nu är det dags för svenska företag att göra sitt för samhället: agera grönt och jämställt och se till att anställa människor från grupper med svag anknytning till arbetsmarknaden, som unga och invandrare.
Om detta utspel tyckte Svenskt näringsliv inte. I ett svar i går, på SN:s hemsida, skrev vice vd Janerik Larsson att svenska företag minsann har annat att tänka på än sånt som "politiker tycker är poppigt och progressivt". Det är företagen som behöver hjälp, enligt Larsson, ty de dignar under regelkrångel, höga skatter, las, för lite forskningsstöd och för lite riskkapital.

Det första man kan säga är att Svenskt näringsliv är ett särintresse bland andra. De vill alltid ha färre regler, lägre skatter, sämre anställningsskydd, mer forskning och utveckling och mer riskkapital. Vilket inte betyder att mer absolut skulle kunna göras för företagsamheten.
Det andra man kan säga är att Schlingmann delvis spelar för gallerierna. Han signalerar vilka värden M håller högt. Vilket inte betyder att han saknar poänger. Och företag skulle inte bara göra samhället, utan även sig själva, en stor tjänst om de tänkte klimatmedvetet och tog kvinnors och nysvenskars kompetens tillvara.

Men ett överordnat tema i bataljen är förstås att det finns för få jobb, för många arbetslösa. SN lägger ett stort ansvar på regeringen och Schlingmann kontrar med "Ja, men ni då!"
Så, vems fel är det? Mycket beror förstås på krisen.
Antalet arbetslösa har dessutom spätts på genom att regeringen har stärkt arbetslinjen och därmed ökat arbetskraftsutbudet. Ett ökat arbetskraftsutbud är a och o om man på sikt vill skapa fler jobb, men på kort sikt, mitt i en global finanskris, blir resultatet ökad arbetslöshet.
Jobbskatteavdraget är en annan viktig åtgärd på sikt, liksom borttagandet av förmögenhetsskatten. Men politik är det möjligas konst: Moderaterna har inte velat ta striden om las med facket och att sänka anställningskostnaderna överlag är helt enkelt för dyrt.

Och hur sköts den mer akuta arbetsmarknadspolitiken i krisens Sverige?
Oppositionen har länge kritiserat de "historiskt" få platserna inom arbetsmarknadsutbildningen. Men det har också Lars Calmfors, chef för regeringens eget finanspolitiska råd, gjort. Han talar om en "ideologisk låsning".
Det finns runt 6000 platser inom arbetsmarknadsutbildningen, att jämföra med 40000 vid 00-talets början.
Då var de för många, nu är de kanske för få. Det bådar illa för framtiden. När jobben kommer, måste arbetskraften vara redo, utbildningsmässigt - i synnerhet med tanke på de stora pensionsavgångarna.
Och regeringen måste jobba snabbt för att fart på utbildningarna. Om ingenting görs, och återhämningen hämmas på grund av brist på kompetent folk, kan historiens dom bli hård.