BÄRBY UNGDOMSHEM. De överdrivet milda straffen för unga sex- och våldsbrottslingar är inte humana. De är oansvariga.
Jag besöker Bärby ungdomshem utanför Uppsala – ett av sex ungdomshem i landet som tar emot ungdomar mellan 15 och 17 år som dömts till sluten ungdomsvård. Runt ett bord sitter sju killar och äter pannbiff.
Om det inte vore för de låsta dörrarna skulle detta kunna vara vilket middagsbord som helst. Det är svårt att ta in att dessa tonårskillar har gjort sig skyldiga till några av de värsta brott man kan tänka sig: våldtäkter, sexuella övergrepp på syskon och på andra barn.
Psykologen Julie Richter berättar att unga sexualförbrytare kan delas in i två grupper: dels de ”allround-kriminella” killarna som begår våldtäkter mot jämnåriga flickor eftersom de tar vad de vill ha även på det sexuella området, dels de udda, ofta mobbade, pojkarna som ger sig på syskon eller andra barn. Den förra gruppen får som regel strafftider på 6 till 8 månader, vilket inte på långa vägar räcker för att bryta deras brottsbanor:
– Vi hinner göra en utredning, ungefär. Om det rör sig om förnekande pojkar sitter de av den tiden väldigt lätt. Vi skulle behöva uppemot två år minst för att behandla dessa unga förövare, säger Julie Richter.
När strafftiden har gått ut finns visserligen möjligheten att förlänga vistelsen på ungdomshemmet genom en LVU-placering (lagen om vård av unga), men då sätter som regel kommunerna stopp av pengahänsyn.
Richter målar upp bilden av ett samhälleligt misslyckande i hela kedjan av insatser mot unga brottslingar. Socialtjänsten tar inte problemen på allvar, och griper in med alldeles för vaga åtgärder. När ungdomarna sedan döms till sluten ungdomsvård blir strafftiderna för korta. När de släpps ut igen finns det ingen plan för eftervården.
Jag frågar vad hon tror att denna låt-gå-attityd gentemot unga brottslingar beror på.
– Jag tror att det finns en ovilja att tro att barn och ungdomar är kapabla till så hemska saker som de faktiskt är. Man är väldigt rädd för att låsa in barn, men ibland måste man det.
Hon exemplifierar med det nya förslaget om att tillsätta en haverikommission varje gång en kvinna mördas av en nära anhörig. Ett bra förslag, menar hon, men ställer det i kontrast till bristen på åtgärder i tidig ålder:
– Vi vet redan i dag vilka det blir. Det här är blivande hustrumördare, vissa av dem, men nu görs det ingenting. Vi släpper ut pojkar härifrån som vi är väldigt oroliga för. Ingen har ansvar för att hålla koll på dem efteråt. Vi säger att de inte är färdiga, men våra riskbedömningar tas inte på allvar av socialnämnderna. Någon vecka senare åker pojkarna fast för att ha misshandlat någon.
Så hur skulle en bättre modell kunna se ut? Richter förespråkar att en utomstående instans – förslagsvis socialstyrelsen – skulle ta ställning till behovet av förlängd behandlingstid efter avtjänat straff, så att det inte blir en pengafråga i socialnämnderna. Alternativt skulle hon kunna tänka sig en modell där riskbedömningen vägs in på förhand i domen.
Det är intressanta förslag. Man kan också fundera över om inte straffmaximum för lagen om sluten ungdomsvård – fyra år – borde höjas med tanke på den svenska straffmätningspraxisen där domstolarna regelmässigt lägger sig i den nedre delen av straffskalan.
Är det verkligen rimligt att en 17-åring som döms för mord kan komma undan med 1,5 års sluten ungdomsvård?
Eftervården måste också förbättras och socialtjänstens tafatta arsenal ses över.
Justitieminister Beatrice Ask borde inte nöja sig med mindre än att hela kedjan av insatser synas och stramas upp. Den är en felsyn att den svenska valhäntheten gentemot unga gärningsmän skulle vara human när den i själva verket lämnar både offer och förövare i sticket.
