Det är ett förvirrat LO som samlas till kongress i helgen. Förbundet har påtagligt svårt att navigera i Sveriges nya politiska landskap.
Regeringen vill inte ha med LO att göra - de ska prata med Svenskt Näringsliv i stället, tycker Sven-Otto Littorin. Oppositionen anses heller inte vara mycket att hurra för. Det finns en utbredd skepsis mot Mona Sahlin och hennes förmåga att bevaka förbundets intressen. Hennes tid som hårdför arbetsmarknadsminister är djupt inpräntad i det fackliga minnet. Och när partiets jobbrådslag tog de mer trendriktiga "entreprenörerna" som utgångspunkt i stället för LO-kollektivet förstärktes bilden av Sahlin som en i grunden "antifacklig" person.
LO-fackens medlemsras börjar bli allt mer akut och även om regeringen inte låtsas om det glädjs den förstås åt utvecklingen. Man anser, på goda grunder, att fackets makt är alldeles för stor. Den svenska modell som bygger på att parterna kommer överens utan politisk inblandning sattes under 70-talet ur spel när regeringen började stifta en rad lagar som ensidigt gynnade facket. De borgerligas fackliga strategi har tidigare riktat in sig på dessa symboliskt laddade bokstavskombinationer - Las och MBL. Alliansen har valt en mycket smartare väg genom att angripa facket bakvägen, genom a-kassan. Det har minskat fackens medlemsantal vilket gör deras förhandlingsposition inom ramen för den svenska modell regeringen vill återupprätta betydligt svagare.

Men LO kan ändå knappast skylla hela sin trista belägenhet på regeringen. Det är deras uppgift att bli starka genom att värva medlemmar. A-kasseförändringarna accelererade medlemsraset men trenden har varit tydlig i mer än ett decennium.
LO har länge haft en ytterst bekväm sits. För tidigare generationer svenskar har fackligt medlemskap varit en självklarhet, tillströmningen har så att säga skett automatiskt.
För dagens unga är fackmedlemskap en tjänst bland andra, vars förtjänster vägs mot den hos annan konsumtion. Ungdomarna anser uppenbarligen att medlemskapet inte är värt pengarna.

Dels beror det på att medlemskapet faktiskt är oerhört dyrt. Stora summor läggs på tidningar och annan kringverksamhet som ingen bett om.
Genom ett hårdare fokus på kärnuppgifterna skulle medlemskostnaden kunna pressas rejält.
Ungdomarnas ointresse beror också på strukturella förändringar på arbetsmarknaden. LO är fast i en tid då alla var tillsvidareanställda på stora företag.
De unga har ofta tillfälliga anställningar och arbetar ofta på mindre företag. LO kan tycka vad de vill om tillfälliga anställningar, men de kommer inte att försvinna.
Vill man överhuvudtaget finnas i framtiden går det inte att hela tiden sätta de fast anställda främst.