Utbrottet förevigades med mobilkamera och spreds över nätet. Det utlöste ett smärre medialt uppror i USA den gångna veckan, mot flygsäkerhetsåtgärder som bland annat inkluderar kroppsscanners som fotograferar dig naken för vakterna. Myndigheterna har halvhjärtat försvarat sig med att den som inget har att dölja, inget har att frukta.
Det dröjde dock inte länge innan den amerikanska regeringen själv tvingades in i nakenscannern av yttrandefrihetsanarkisterna i Wikileaks, och ocensurerade bilder av utrikesdepartementets mest privata delar spreds över världen.
Till avslöjandena hör att amerikanska ambassadörer beordrats spionera på utländska politiker och kolleger. Man kan fråga sig hur klokt det är att låta diplomatkåren sköta insamlandet av biometriska kroppsdata ("skulle ers excellens vilja ha en fotmassage innan nästa förhandlingsrunda?"), men det lär icke desto mindre resultera i en del pinsamma tystnader i FN-skrapans hissar och lunchrum.

Vissa rapporter har rent litterära kvaliteter - exempelvis den från politikerbröllopet i Dagestan, där verkligheten äntligen överträffar Emir Kusturica. Klimax nås när den tjetjenske delstatspresidenten och krigsherren Ramzan Kadyrov kraschar partyt med tjugo beväpnade mujahedinkrigare, för att sedan drucket ragla omkring på dansgolvet med en guldpläterad automatpistol nerkörd i byxlinningen.
Andra bjuder på pikanta detaljer, som att den libyske ledaren Moammar al-Gaddafi ständigt har med sig en yppig, blond sjuksköterska vartän han reser.
Det har sagts att Wikileaks är ett problem främst för öppna samhällen och demokratier, men så enkelt är det inte. Visst tar USA:s diplomati en jättesmäll, men det är främst för att så många korrupta och diktatoriska allierade fått sin smutsiga byk uthängd till allmän beskådan.
Don't touch my junk, mumlar kung Abdullah av Saudiarabien ömkligt, när det blir allom bekant att han hetsat USA till angrepp mot Iran. Respektera mitt privatliv! fräser Jemens offentligen ultranationalistiske president Saleh, när det visar sig att han obekymrat låtit amerikanskt flyg angripa på jemenitiskt territorium ("vi fortsätter säga att bomberna är våra, inte era").
När arkiven läcker i en imperiestat som USA, blir det mest bekymmersamt för de som försökt ställa sig in hos supermakten. Det är därför ingen överraskning att Washingtons fiender kommer ur krisen tämligen oskadda - Syriens president Assad visar sig ha sagt ungefär samma saker i privata möten som offentligt.

Vad Wikileaks innebär är alltså något annat, och enklare: att det börjar bli farligt att tala osanning.
Det har sina sidor. En smula ömsesidigt hyckleri har alltid varit den diplomatiska olja som får dörrar att öppnas, och alla har vi - stater som privatpersoner - hemligheter som borde få förbli det.
Men det tjänar inget att gnälla över världens gång. Vill man slippa se sina lögner avslöjade på nätet är det säkraste sättet numera, revolutionerande nog, att ljuga mindre.