Någonting fruktansvärt har hänt. En 16-årig flicka har mördats på öppen gata av en fullständig främling. Norba Haddad hade ingen möjlighet i världen att förutse det. Hon var bara på fel plats vid fel tillfälle. Hon hade helt enkelt en ofattbar otur.
Mördarens offer kunde ha varit vem som helst.
Det ger tragedin en vedervärdig dimension av meningslöshet; för flickans närmaste måste den vara nästan outhärdlig.
Gärningsmannen vet vi inte mycket om. Han tycks ha haft psykiska problem. Kanske är dessa problem så svåra att han inte kan betraktas som ansvarig för sina handlingar.
Huruvida han har fått adekvat psykiatrisk vård vet vi inte. Vi vet inte heller om han tydligt varnade personal inom den psykiatriska vården om sina mordiska impulser.
Om han inte gjorde det är det inte "samhällets" eller "politikernas" fel att Norba Haddad är död.
Det kanske helt enkelt inte finns någon att kasta skulden på. Norba Haddads död är kanske bara en överjävlig tragedi.
Det är viktigt att ett samhälle orkar bära insikten att fruktansvärda saker kan ske utan att det är någons fel, utan att någon rimligen hade kunnat förutse eller förebygga det hemska. Men i Sverige är kärleken till den utopiska, totala tryggheten stor.
Anders Milton, som utsågs till regeringens psykiatrisamordnare efter raden av "vansinnesdåd" 2003, sade i Dagens Nyheter i går att han formulerade "en nollvision, att ingen ska skada sig själv eller ta någon annans liv för att man inte har blivit riktigt omhändertagen när man sökt hjälp".
Samtidigt säger han att visionen inte innebär att någon tror att alla våldsdåd eller självmord upphör.
Är det verkligen en god idé att ha en nollvision som ingen vettig människa tror på?

Miltons nollvision bör ingen tro, eller ens hoppas, på. Det enda sättet att förverkliga visionen är ju att låsa in alla människor som uttrycker sig mordiskt. På obestämd tid. Exakt hur störd och farlig en människa är har psykiatrin ofta svårt attavgöra. Psykiatri är ingen exakt vetenskap, det har uppenbarats i otaliga rättsfall, där en psykiatrisk instans har bedömt en gärningsman som psykiskt stördmedan en annan har uppfattat honom som helt frisk.
Naturligtvis bör haveriutredningar göras när det kan misstänkas att en våldsman inte har fått den hjälpt han har sökt, eller behövt. Och det råder ingen tvekan om att psykvården på många håll är antingen underdimensionerad eller underkvalificerad, eller både och. Det finns utrymme för förbättringar.
Men talet om nollvisioner bör absolut bannlysas i detta - och de flesta andra politiska - sammanhang. Den sortens fantasiprat medverkar bara till illusionen att Sverige kan bli - och borde vara - den totala trygghetens högborg på jorden; ett paradis där inget ont tillåts hända. Ett paradis där FRA-lagen inte borde uppröra någon, ty om man vill uppnå den totala tryggheten kan man faktiskt inte lägga fingrarna emellan när det kommer till att inkräkta på individens frihet.