Det är en händelse som ser ut som en tanke. I dag delas årets Nobelpris ut - världens mest prestigefyllda vetenskapspris som minner om en tid då svenska uppfinningar gav eko i världen.
Samtidigt kommer ännu en chockrapport om tillståndet i den svenska skolan. Sverige formligen rasar i den senaste internationella kunskapsmätningen TIMSS. Vi kommer på näst sista plats när det gäller gymnasieelevernas kunskap i matematik av de tio länder som ingår i studien. I fysik hamnar vi på femte plats.
Inget av de länder som deltog i den förra mätningen 1995 har tappat så mycket. Bara en procent av eleverna når upp till det högsta resultatet i matte medan andelen som inte ens anses ha en medelgod kunskapsnivå nästan har fördubblats.
Det är alarmerande siffror, som dessvärre bekräftar den bild som även svenska skolorgan ger.
Sverige har blivit ett land där eleverna är förhållandevis bra på sådant som läsförståelse och engelska, men i strykklass när det gäller naturvetenskapliga ämnen. Det är illavarslande inför framtiden. Morgondagens Alfred Nobel lyser med sin frånvaro.

Hur ska man då förklara detta mångåriga förfall? Oppositionen kommer förstås att upprepa sitt ständiga mantra: bristande resurser. Det är en sällsynt dålig bortförklaring. Det svenska mattehaveriet har en lång historia som inte kan kopplas till pengapåsens storlek.
Skolverkets förklaringar är betydligt bättre. Man pekar på att kunskaperna från grundskolan har blivit sämre. Sverige har också mindre undervisningstid i matte och fysik jämfört med de andra länderna i studien. Mer lektionstid ägnas åt individuellt arbete. Skolverkets chef, Per Thullberg, lyfter dessutom fram den radikala decentraliseringen av skolan i början av 90-talet. Staten har avhållit sig från att kontrollera och följa upp elevernas resultatutveckling, konstaterar han.
Här någonstans kan man ana konturerna av den svenska skolans förfall. Göran Perssons kommunalisering var ett stort misstag som bäst åtgärdas genom att åter förstatliga skolan.

Lärarna måste också fås att prestera bättre. Svenska elever ägnar alldeles för mycket tid åt att sitta själva och traggla mattetal i läroboken. De borde stimuleras mera genom lärarledda lektioner som uppmuntrar till aktivt tänkande kring matematiska problem.
Varför inte utse den främsta läraren på varje skola till huvudlärare med ansvar för att forma den bästa möjliga undervisningen? Det gäller för övrigt inte bara matematik, utan borde tillämpas i alla ämnen. Läraryrket är ofta ensamt och insynen dålig. Genom att utbyta erfarenheter och komma med feedback skulle nivån på lärarnas insatser kunna höjas väsentligt.
Som väl är har vi en utbildningsminister som frustar av energi att förbättra skolan. Synd bara att den uppgiften är ett maratonlopp.