Då, i december 2010, vägde hon 123 kilo. Efter ett halvår hade hon gått ner till 113 kilo. Efter ett år, under vilket New York Times följde henne, hade hon gått upp hälften. Hon kräktes ofta, var alltid hungrig och tyckte att fet mat var lättare att få ner än frukt och bröd. Nu har hon fallit ur barnförsäkringen och inga pengar till mer behandling.
Det görs omkring 220 000 magsäcksoperationer i fetmaepidemins USA. Företaget Allergan, ledande producent av magsäcksband, har nu sökt tillstånd att marknadsföra sig mot barn så unga som 14 år. Dagens gräns är 18.
De läkare som förordar operation på barn talar om de helveten av mobbning och ensamhet som fetma medför, och om de svåra hälsoproblem som övervikten ger med åren.

Kritikerna påpekar att man vet alldeles för lite om långtidseffekterna. Bandmetoden, som är enkel att utföra och som många amerikanska försäkringar täcker, anses inte heller vara den bästa. För det finns en del studier: enligt en belgisk, har varannan patient opererat bort bandet inom 12 år, på grund av kräkningsproblem, utebliven viktminskning eller för att bandet har flyttat sig eller gjort hål på magsäcken.
Tonåringar är förstås inga mönsterpatienter. De är impulsiva, motvalls, offer för grupp- och festtryck samt djupt ointresserade av begrepp som "långsiktiga hälsorisker". En australisk studie visar att en tredjedel av tonåringar med magsäcksband måste genomgå en ny operation inom två år. Ofta för att magsäcken ovanför bandet har töjts ut och bildat fickor. De struntar i de viktiga föreskrifterna och äter fel och för mycket.
En annan kritik mot operationer på barn är att det är barnens föräldrar, och deras kostregim, som är problemet. Att operera barn för föräldrars synder är helt enkelt djupt oetiskt; operationer är alltid förknippade med risk; 1 av 2 000 bandopererade avlider och många fler får svåra komplikationer.
Men det är inte heller så enkelt att det är "föräldrarnas fel". Själva samhällsbygget är medskyldigt. USA är ett samhälle byggt för bilar. På många ställen finns det inga trottoarer att gå på, parker att promenera i eller lekplatser att leka i. Särskilt svårt att leva hälsosamt är det för de fattiga. De bor i de torftigaste miljöerna. Många har inte ens tillgång till en bra mataffärer med färsk frukt och grönsaker. Snabbmatshak, däremot, saknas sällan. Och om amerikaner i gemen är rädda för att släppa ut sina barn, av rädsla för pedofiler och andra CSI-monster, har fattiga i brottsplågade områden verkliga skäl för sin oro.

Sverige är tack och lov ljusår från USA:s fetmaepidemi. Men amerikanska fenomen har en oroande tendens att nå oss, för eller senare. Barnfetman har ökat. Bruket att köra runt barnen för att runda fula gubbar, har kommit hit. Skolor utan matsal ger eleverna kreditkort, för vilka de med förkärlek köper vitt bröd med ost och skinka och en Mer, åtminstone i en matbutik nära undertecknad. Men, framförallt, vi har fått oroliga stadsdelar där det är lätt att förstå om barnen hålls inne.
USA är ett varnande exempel. Vi har inga ursäkter om vi upprepar ett enda av dess ödesdigra misstag.