Jag bläddrar i Sisela Lindbloms "De skamlösa" och känner samma klåda som bloggaren Gazebo.
Hon skriver: ”Ursäkta, men LÄMNA de allra mest uppenbara symbolerna för frustration/tillkortakommanden/ytlighet/tomhet någon gång! Liten rimramsa för er som skriver satir: ta bort den fluffiga marängen, den rosa satängen, den kokainsnortande mannekängen, den övertydliga refrängen. (…) Spelar ingen roll om det är 1996 eller 2007, skall det skrivas satir så måste allt flyta på en trygg övertydlighet och markeras med Läppstift, Pudervippa, Stureplan, Märkeskläder, Drömköket, Bröllopstidningar.”
Ja, vad är det här? Hur många gånger kan man placera sin huvudrollsinnehavare på en damtidning bara för att teckna bilder över sin motbjudande samtid?
Hur många gånger kan rosa, Paris Hilton-jyckar, höga klackar som slår hårt i golven utgöra de enda trygga färgkluttarna? Vad är det som skaver hos Lindblom? Jag börjar tro att det inte är konsumtionen i sig. Jag tror att det handlar om något annat.
Tidningen Mama damp ned i mitt brevlådeinkast häromdagen. Det var det vanliga, intervjuer med känd mamma ett och två, frågespalt, recept på citronpannkakor och teriyakimarinerade kycklinglubbbor. Så långt allt gott. Men sen uppslaget. Kate Moss bär minikjol – alltså kära Mamaläsare har vi nu rotat fram en hög minikjolar alldeles för er skull. Just det, sladdriga, skitfula minikjolar i alla prisklasser. Där mina vänner, har ni fashionjournalistiken.
Är det plommonrött som gäller i år? Jamen då röjer vår vän skönhetsredaktören lycklig bland tingen med ”plommonrött” som enda kriterium. Sedär, ett läppstift vi bryter lite konstnärligt i stycken, en ögonskugga vi häller ut. Plommonrött, se, a l l t är plommonrött!
Är det inte skönhetsjournalistiken Lindblom i själva verket vill åt? Eller snarare bristen på den? Dess nervöst fogliga sätt, dess fixering vid storheter, dess oförmåga att kliva utanför det dikterade? Kate Moss och Sienna Miller, tunikor och ballerinapjuck. Det saknas i stort redaktionella anslag i de större magasinen. Ingen tycker, ingen utvärderar, bara vidarebefordrar det som dess utländska editioner redan slagit fast.
Vad händer om man uppriktigt sågar? För sig så som en litteraturrecensent gör med böcker? Får man inte längre plagg till fotojobben då? Jag undrar på riktigt alltså.
Tills vidare Sisela, föreslår jag att du läser gratisblaskan Rodeo. Där, i dess återkommande enorma textsjok designers och modeoffer emellan tror jag åtminstone att du finner lite av det du söker. Det är folk som är utled på Balenciaga och Dita von Teese. Det är elitiskt, och nervöst där med, men åtminstone ovanligt fritt.
Tidigare hade jag tipsat om den numera nedlagda skönhetsbloggen Fountain också. Fortfarande den enda som utlovat halshuggning av YSL:s Touche Eclat. Det senare är ett guldinfattat hudfärgat stift i som kostar runt femhundralappen. Det finns inte en enda damtidning på denna jord som inte tillbett dess krafter. Och vi har införskaffat den. Bara för att upptäcka att den gör… ja, varken från eller till. Däremot stinker den redan efter ett par veckor. Ja, någonting är definitivt ruttet här.
Men den som går på jakt efter henne som lydigt köper sin Touche Eclat kommer definitivt gå vilse.
