32 miljarder kwacha, eller ungefär 50 miljoner svenska kronor, har förskingrats i Zambia under 2008 och halva 2009. Sida gissar att mellan fem och åtta miljoner svenska biståndspengar har stulits.
Frågan lyftes av biståndsminister Gunilla Carlsson (M) i måndags, i en artikel på debattsidan Newsmill.se där hon uppmanade till debatt om biståndets problem.
Ett rätt egenartat myndighetsutövande: Carlsson är trots allt biståndsminister, inte bloggare. Problemen inom svenskt bistånd är hennes sak att rätta till, inte något hon har i uppdrag att "starta debatt" om.
Biståndskritikern Carlsson lyfter frågan om det inte möjligen är själva biståndet som ligger till grund för korruptionsproblematiken.
Visst kan det vara det, för tillfället gör ju tjuven, men problemet är nog desto oftare frånvaron av effektivt bistånd. Fattigdom, svaga och underfinansierade institutioner, och en brist på insyn för utomstående - det är både den miljö i vilken korruptionen frodas, och de problem som svenskt bistånd ska bekämpa.
Man måste se nyktert på korruptionsfrågan. Så länge svenska biståndspengar är avsedda att bekämpa fattigdom och ofrihet, är det oundvikligt att de kommer användas i djupt korrupta miljöer. Lika oundvikligt är det att någon liten andel alltid kommer att försnillas. Det gäller att göra den så liten som möjligt, och det övriga biståndet så effektivt som möjligt.
Sidas generaldirektör Anders Nordström skriver i ett klokt svar till ministern att vi måste våga ta "kalkylerade risker, trots konflikter, krig och korruption". Annars kan biståndet inte uppnå någonting alls.
Ett konstruktivt sätt att bekämpa stöld av biståndsmedel är att fokusera på det som svenska politiker och myndigheter faktiskt har makt att förändra, snarare än att slå ut med armarna och uppgivet konstatera att hela tredje världen lider av ohederliga härskare.
Zambisk politik kan vi inte göra mycket åt, men däremot styr vi själva hur pengarna hanteras från svensk sida. I det ingår att ha hårda krav på revision och uppföljningar.
I Sverige är biståndsverksamheten ofta synonym med Sida, och biståndets problem lika ofta Sidas problem. Just Anders Nordström verkar göra viktiga insatser för att röja upp i biståndsbråten, och vädra ut den byråkratkultur som i vissa fall bidragit till problemen.
När Carlsson oroar sig för brister i svenska biståndsgivares rutiner, är det därför till den egna myndigheten hon som minister borde vända sig - inte till någon debattsajt.
Om nu inte syftet snarare var att misstänkliggöra biståndet som sådant?
