ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:

SIDAN 4: Jan Scherman om Göran Perssons hotelser

ANNONS:
Tidigare artiklar
Visa flerVisa färre
Göran Persson och hans ministrar drar sig inte för att öppet hota medias företrädare. Socialdemokratin har utvecklat en svensk Berlusconi-modell i vilken den politiska makten anser sig ha rätt att styra och kontrollera journalister. Det skriver i dag
TV4:s vd JAN SCHERMAN.
När jag i Ekots lördagsintervju för en knapp vecka sedan berättade om hur Göran Persson hotat mig och TV4 strax före riksdagsvalet 2002 så hade jag inte räknat med särskilt många reaktioner. Men jag hade fel. Mejl och telefonsamtal har avlöst varandra med nya exempel på samma typ av politiska påtryckningar gentemot media. Jag skriver nu för att förtydliga att det som skedde under valet 2002 inte var ett unikt undantag. Min bild efter ett par decennier i journalistiken och ett par år som chef för TV4 är att det finns en svensk modell med sofistikerade metoder för att påverka massmedia, och där många olika politiska företrädare förekommer. Modellen är oftast en Perssonmodell, men också borgerligheten försöker, även om dess företrädare nu slår eget politiskt mynt kring det Perssonska övergreppet. Låt oss ta det hela från början, som i det här fallet är den 10 september 2002. TV4 har just avslutat sin partiledardebatt och deltagarna bjuds på mat och dryck i TV4:s personalmatsal. Göran Persson får syn på mig och bjuder in till ett avsides samtal. Han går i gång direkt. Först attackeras några av våra programledare, särskilt Lennart Ekdal. Men också Alice Bah sågas utan pardon. Och sedan kommer slutsatsen att vi kör pro-borgerligt, att vi bestämt oss för att driva fram en borgerlig valseger. Jag har först svårt att hålla mig för skratt, men förstår sedan att det hela inte är något skämt. Stämningen runt våra middagstallrikar blir alltmer tryckt. Sedan kommer slutsatsen i form av ett rakt och otvetydigt hot: - Ni spelar högt, ni har investerat tungt i en borgerlig valseger, säger han och fortsätter: - Tänk om det inte blir så, tänk om vi klarar det här... har du tänkt på att ni då kommer att ha många ovänner i regeringen? Du kommer att ha hela kanslihuset emot dig. Har du verkligen tänkt på det... Alltså, en tydlig varning till TV4, vars sändningstillstånd beslutas av just regeringen. Jag antecknade samma kväll vad som hänt, informerade berörda programchefer och ringde till pressekreteraren Jan Larsson och framförde att Persson uppträtt under all tänkbar kritik. Persson ringde tillbaka samma kväll på min mobil, lätt irriterad, och sa till mig att lugna ner mig. Nu minns förstås inte Persson mer än att han talat med mig om sitt missnöje med TV4:s valbevakning. Minnesluckor vid sidan av direkta dementier brukar ju tillhöra maktens reflexmässiga reaktioner när misskrediterande uppgifter görs offentliga. Eller så kan man byta ämne och likt en annan pressekreterare hos Persson, Anna Helsén, välja att tala om att även politiker har rätt att diskutera massmedia. Självfallet, den rätten bejakar också jag. Men nu är ämnet ett annat. Det handlar om den högsta politiska maktens självpåtagna roll som massmedial överdomare, och om samma jurisdiktions hot, repressalier och även motsatta domslut i form av beröm, ryggdunkar eller förmåner i form av unika intervjutillfällen. Visst, TV4 fick svårt att få Persson att ställa upp efter den 10 september. Och det var fler som tryckte på. Dåvarande näringsministern Björn Rosengren, som jag själv haft många kontakter med, hörde av sig flera gånger och undrade varför TV4 drev kampanj mot regeringen. Vilka var skälen till TV4:s stenhårda hackande på regeringen, frågade han gång på gång, och hänvisade till möten med vanliga valarbetare... Rosengren talade också tydligt om, likt partivännen Persson, att den negativa bevakningen säkert skulle sätta sina spår även efter valet. Repressalierna tycks till yttermera visso också ha levt vidare över eurovalet 2003, där statsministern nobbade både valdebatten och valvakan i TV4. Och där Rosengren åter hörde av sig och framförde som han då uttryckte det "fotfolkets bitterhet" över TV4. Men tillbaka till riksdagsvalet 2002 och till Sveriges Television. Dess vd Christina Jutterström reagerade starkt på mina uttalanden i Ekot, där jag också berättade att statsministern på väg in till SVT:s valvaka påstås ha omfamnat henne och gratulerat till en strålande valbevakning. Någon sådan kram utdelades inte enligt Jutterström, som läst sina egna minnesanteckningar. Det var dessutom enbart Perssons följeslagare Pär Nuder som grattade SVT till den bästa valbevakningen. Dock kvarstår att mina uppgiftslämnare framhärdar att statsministern på väg ut ur studion också gav Jutterström sitt beröm med tillägget att "TV4 måste vi göra något åt, vi måste ta itu med TV4." Detta inte nämnt för att insinuera att SVT skulle vara hopgeggat med s-regeringen. Till den mer kompletta bilden hör ju att samme Göran Persson valet 1998 gav TV4 godkännande-stämpeln, inte minst hyllade Persson de partiledarintervjuer som Leif "Loket" Olsson gjorde och TV4:s mer fria form för partiledardebatten. Nåväl, när Nuder och Persson sent på valkvällen 2002 anlände till TV4-huset efter SVT-besöket så fortsatte frosten mot Fyran. Pär Nuder gick fram till chefen för samhällsredaktionen, Göran Ellung, och kallade TV4:s valbevakning "bedrövlig" och tillade "att det här måste vi tala mer om senare, för så här illa får man inte sköta en valrörelse". En tid efter valet hade jag själv ett långt samtal med statsrådet Pär Nuder. Det var mitt initiativ eftersom jag i den eftervalsdebatt som uppstod såg statsministerns betygsättning upprepas av fler. Nuder bekräftade att missnöjet varit stort, men betonade att allt detta nu låg bakom regeringen. Eller om man så vill - nu när regeringsmakten var tryggad gick det att stryka ett streck över det som varit. Återigen - ingenting av detta handlar om den självklara självkritik som ska genomföras, och den offentliga diskussion som ständigt ska föras av så många som möjligt om hur massmedia skött och sköter sitt bevaknings- och granskningsuppdrag. Det handlar däremot om de politiska försöken att styra och kontrollera den journalistik som ska vara fri och obunden. Det handlar om en svensk modell där den politiska makten anser sig ha rätten att sätta sig till doms över media. Jag kan höra snacket i kanslihuset om hur reportrar som gillas ska få förmåner i form av nya viktiga intervjuer, och om hur reportrar som ogillas ska sättas ut i kylan och konsekvent bli nobbade intervjuer. En närmast osynlig, välfriserad och oantastlig styrningsmodell, som borde vara varje demokratisk styresform främmande. Låt mig förlänga historieskrivningen eftersom det ekar långt tillbaka i tiden. En av de första som hör av sig till mig efter uppgifterna om Perssons oförblommerade maktspråk är Leif Gustafsson, under 70- och 80-talen pressansvarig hos socialdemokraterna. Gustafsson berättar att även Olof Palme hade sina favoriter bland reportrarna. Enligt Gustafsson var det trefyra stycken som Palme kallade "pålitliga", och som ofta kom i första hand när intervjutider gjordes upp. Men Leif Gustafsson tycker Persson gått flera steg längre i försöken att manipulera media med sitt system med egna gunstlingar och dess motsatser i form av hatobjekt. Samma arbetsmetod tillämpades f ö även av Carl Bildt under hans statsministertid med hjälp av presschefen Lars Christiansson. Jag jobbade då på "Kalla fakta" och fick av Christiansson höra att hans och Bildts egen bedömning var att man inte såg några fördelar med att ställa upp för oss. Det finns något djupt mänskligt över beteendemönstret. Vem vill prata med någon man ogillar, någon som skrivit illa om en efter en intervju där man offrat tid och förberedelsearbete. Förståeligt, visst. Men samtidigt, extremt förkastligt. När politiker och reportrar formar informella vänskapsallianser eller när politiker utesluter andra reportrar med bannbullor så ruineras inte bara förtroendet för medierna. Det kastar också en slagskugga över det politiska systemets företrädare. När en Persson eller tidigare en Palme eller en Bildt tror sig ha fått ett förtroendeuppdrag av väljarna, som också innefattar rätten att kontrollera bilden av sig själv och partiet i media, så är vi på väg att förflytta oss till en annan typ av politiskt system långt från den vanligtvis så idylliska uttolkningen av den svenska modellen. Låt oss kalla det för en svensk version av den italienska Berlusconimodellen, så vet alla vad det gäller. JAN SCHERMAN Jan är Scherman är vd för TV4. Om han var statsminister för en dag skulle han höja u-landsbiståndet drastiskt.
Mejla Skriv ut
Rätta text- och faktafel
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar: