I den senaste delen av det skuldkrisande Europas evighetsföljetong skiftar fokus till Italien. Räntorna på italienska statspapper närmar sig nivåer där landet inte längre kan ta upp lån på den privata kapitalmarknaden. Det försämrar de redan blygsamma tillväxtutsikterna och möjligheten att hålla sig med en statsskuld på 120 procent av BNP, eller 1800 miljarder euro.
Som svar har italienarna drivit igenom ett sparpaket på 40 miljarder. Men effekterna kommer - märkligt nog - inte kicka in på allvar förrän efter nästa års val.

Finansminister Giulio Tremonti anses ge viss trovärdighet till krispaketet. Men Silvio Berlusconi vill ha bort honom: "Han betraktar sig som ett geni och alla andra som idioter".
Själv misslyckades premiärministern med att smuggla in en klausul i paketet som skulle ha hjälpt honom slippa ett skadestånd på 750 miljoner euro.
Trots att man haft den här typen av ledarskap så länge någon kan minnas är Italien ännu euroområdets tredje största ekonomi. Europeiska bankers exponering är där sex gånger större än i Grekland. Röster höjs således för att Europeiska beslutsfattare och ECB agerar innan allt går åt skogen.

I nuläget existerar emellertid ingen plan på hur en nödfond för Italien ska se ut. Och försöken att kväva skuldkrisen i sin grekiska linda var inte vad man kallar framgångsrika.
Håller det tunna skyddsnätet i fall elefanterna Italien och Spanien också faller ner i det? Kanske tycker Tyskland med flera rentav att det är bättre att släppa taget, så att man inte följer med ner i avgrunden.
För frågan är om ytterligare lån till länder som redan är skuldsatta upp över öronen inte bara är ett väldigt dyrt sätt att skjuta oundvikliga statsbankrutter framför sig.
Tanken är att lånen bara ska köpa tid och att ekonomisk tillväxt ska ta de krisande länderna ur deras problem. Men var ska tillväxten komma ifrån? De strukturreformer som genomförts är näppeligen tillräckliga och har drivits igenom till höga politiska kostnader.

Därtill lär sydeuropeiska väljare slå bakut, förr eller senare. Om inte nordeuropeiska skattebetalare hinner först och vägrar betala mer av notan för andras misskötta ekonomier; Tysklands förbundskansler Angela Merkel har redan lågt opinionsstöd.
Ingen vill se statsbankrutter, och det vore skadligt för den europeiska integrationen om sydeuropéerna lämnade EMU. Men hur är det nu då? Från syd kommer anklagelser om imperialism, från norr mutter om att tvingas betala för andras ansvarslöshet. Försöken att låna bort problemen odlar inte direkt europeisk sämja.
Kanske har europeiska ledare inte längre möjlighet att påverka händelseförloppet. Men i stället för att bara titta på går det att förbereda folk. En "avvecklingskommission" kan diskutera möjliga scenarier om valutaunionen helt eller delvis går om intet. Det är också en form av ansvarstagande.