Han och något hundratal sverigedemokrater, de flesta ser ut som ungmoderater gjorde förr, är samlade i en sliten källarlokal. Nästa valvaka lär hållas i en vackrare miljö. Drygt 20 år efter att blåsippan började resa sig ur den bruna myllan har SD:s drömmar gått i uppfyllelse. De är på väg in i riksdagen.
Jimmie Åkesson betonar i sitt tal att SD har triumferat TROTS att de "har behandlats som något annat än ett politiskt parti".
Jag tror tvärtom att de delvis har lyckats just därför.
Det stämmer inte som den blivande riksdagsledamoten Erik Almqvist säger att framgången handlar om att SD har blivit bättre på att föra fram sina åsikter. För åsikterna har drunknat både i vuvuzelornas oväsen och i räddhågsen tystnad. Debatten om SD har i väldigt liten utsträckning handlat om deras politik. De har varit en knölpåk som partierna har slagit i huvudet på varandra, en varg att skrämma barnen med, och en drog som kalenderbitarna har förslavats under.

Det enda som varit riktigt tydligt i den mediala bilden av Sverigedemokraterna är att hela det politiska etablissemanget avskyr dem. Nog så lockande för somliga, när ett sargat land går till val, i vilket två stelnade block för en kamp om huruvida pensionärer och studenter ska få en eller två hundralappar mer i månaden. Riksdagspartierna har inte bemött SD genom att berätta hur deras respektive ideologier skiljer sig från Jimmie Åkessons, utan genom en tävlan i att ta avstånd. Jag tror att många har proteströstat på SD. Med det inte sagt att ett antal, kanske en stor del, av deras väljare helt enkelt hatar invandrare.
På valvakan skrålar sverigedemokrater om att "ta Sverige tillbaka".
Det viktiga nu är att komma ihåg att SD inte är Sverige. Att de kommer in i riksdagen är vedervärdigt, men glöm inte att de företräder få. Det vore vanvettigt att på något sätt tillgodose ett småpartis främlingsfientliga anspråk på ett helt land.