De politiska skandalerna är här för att stanna och är i grunden en positiv demokratisering av offentligheten.
Om Fredrik Reinfeldt före valet hade deklarerat att han skulle rekrytera en minister med svartbetald husa i källaren, två ministrar som praktiserar civil olydnad och konsekvent vägrar betala tv-licensen, en minister från oljeindustrin i Sudan samt att hans närmaste medarbetare ska supa journalister under bordet när de har tsunamijouren, hade han knappast blivit statsminister.
Reinfeldts första år har inte varit så snyggt som många av oss hade hoppats.
Å andra sidan hade hans företrädare inte överlevt många månader om väljarna hade vetat vad som skulle komma. Faktum är att Göran Perssons statsministerperiod till slut var så skandaltyngd att folk inom arbetarrörelsen började hålla med de borgerliga som länge hävdat att s odlat en destruktiv mygelkultur.
Minnet är kort, men skandalparaden under Persson var pampig: Ungdomsförbundet SSU maximerade sina bidrag genom att fiffla med medlemsregistren. Biståndsminister Jan O Karlsson lät skattebetalarna stå för en stor och generös privat kräftskiva. Sjukförsäkringsminister Maj Inger Klingvall bluffade om sin examen. Vice statsminister Bosse Ringholms idrottskubb betalade ut svartlöner. Bostadsminister Lars Erik Lövdén och justitieminister Laila Freivalds gjorde miljonklipp på en typ av lägenhetsaffärer som de politiskt försökte bekämpa. En anställd på socialdemokraternas partiexpedition försökte sig på en förtalskampanj mot Fredrik Reinfeldt.
Och så vidare; Sydafrika, Ahlenius, tsunamin, skolverksrapporten, hedersdoktoratet, stängningen av hemsidan, Lars Danielsson, med mera, med mera.
Efter Erik Fichtelius film om Göran Persson spreds ett missmodigt mummel bland kommentatorerna i press och eter. Var det inte mer än så? Var fanns alla nyheter? Här har en journalist haft exklusiv tillgång till den innersta makten i tio år och så får vi inte veta mer.
Det kan hända att statsminister Persson inte var så öppenhjärtig som projektet lovade, men sanningen är nog att det inte fanns så mycket mer att berätta än vad vi redan visste.
När nyhetsdygnet byter dag någon gång efter tre på natten är den offentliga sfären så genomlyst, så analyserad och så avhemligad att allt är allmängods. Allmänheten vet lika mycket som den mest inbäddade reporter.
Och eftersom varje medborgare med mobiltelefon numera ofta är utrustad med en digitalkamera och därmed är en hyfsad pressfotograf finns det inget som helst skrymsle som inte kan bli offentligt.
John F Kennedy kunde flyga in flickor från Hollywood direkt till sin sängkammare utan att en enda rad skrevs. Clinton kunde inte ens pussa en praktikant på kontoret utan att han ställdes till svars i direktsänd tv.
I en sådan kultur är fullständig öppenhet det enda sättet att överleva i offentligheten. Därav PR-experternas ständiga mantra om korten på bordet. Den som försöker dölja en liten synd straffas hårdare än den som omedelbart berättar om en stor. I fallet Schenström har både regeringskansliet och TV4 försökt dölja vad som hände och straffet blev därefter.
Offentligheten kräver inte perfekta människor som aldrig dricker för mycket vin, men offentligheten kräver att få veta och det är i grunden bra. Den exklusiva informella kunskap om känsliga uppgifter som alltid funnits på tidningsredaktioner, i politiska partier och i regeringskanslier är nu allmän.
Det är i grund och botten en slags utvidgning av demokratin och precis som alla andra demokratiseringsprocesser kantas även denna av bekymrade eliter som mister sina privilegier.
