"Bulldozers rullar ut över Västbanken när bosättningsstoppet upphör" - så löd rubriken i den israeliska tidningen Ha'aretz i går. Premiärminister Benjamin Netanyahus regering har vägrat förlänga sitt tio månader långa moratorium mot nybyggen i de illegala kolonierna på palestinsk mark. Nu firar bosättarrörelsen.
Det så kallade bosättningsstoppet lämnade förvisso mycket att önska. Även om drygt 2000 konstruktionsprojekt tillfälligt avstannade under de tio månader frysningen gällde, beräknar fredsorganisationen Peace Now att arbetet fortsatte i 3000 andra nybyggen. Och nu är alltså till och med denna blygsamma begränsning över.
Tydligare bevis för att regeringen Netanyahu prioriterar sina relationer med israeliska högerextremister framför dem med grannfolket och omvärlden kan man knappast begära.
Mycket uppmärksamhet fokuseras på att de nyss inledda israelisk-palestinska förhandlingarna härmed riskerar att stranda. Det vore beklagligt, men man bör samtidigt inse att de palestinska kraven på ett bosättningsstopp under pågående samtal är högst rimliga. Regeringen Netanyahu har inte förhandlat i god tro, och om bosättningsbyggandet får fortgå ostört under förhandlingarna, ökar det bara Israels incitament att förhala en överenskommelse.
Israelisk-palestinska kontakter bör alltid uppmuntras, men om det ska vara någon vits med formella förhandlingar måste de seriöst syfta till en tvåstatslösning - inte användas som uppskjutningsmanöver.
Netanyahus hökaktiga linje i bosättningsfrågan är ett politiskt nederlag för FN och EU, men den är i synnerhet generande för USA. Det är bara några dagar sedan som president Obama bad Israel att förlänga bosättningsstoppet, för fredsförhandlingarnas skull, men i stället har han mötts av en skur av förolämpningar från israeliska politiker. Det börjar bli svårt att hålla räkningen på hur många örfilar supermakten det senaste året har tagit emot från sin allierade i Mellanöstern.
USA:s oförmåga är dock bara ytterligare ett skäl för EU att höja tonen. Unionen har ett stort potentiellt inflytande över Israel, som är extremt beroende av europeiska marknader för sin exportinriktade ekonomi, men vi använder det alldeles för sällan.
EU bör tydligt markera att bosättningsprojektet i sin helhet är folkrättsvidrigt. Så länge Israels kolonisation av palestinska områden fortgår bör unionen stå fast vid sin egen "frysning", nämligen den av Israels ansökan om uppgraderad status i relationerna till EU.
För att öka bosättningspolitikens kostnader, och samtidigt signalera var problemet ligger, bör EU dessutom snarast vidta skarpa åtgärder mot produkter från de illegala bosättningarna.
