Det är då som det stora vemodet rullar in... Byt ut "vemodet" i den dystra sången "Vintersaga" mot "arbetslösheten" så har du 2010 som i en liten ask. Lika bistert som det är ute, lika kyliga är prognoserna för arbetsmarknadens utveckling. Det stora arbetslöshetsåret är här.
Arbetsförmedlingen spår att 9,4 procent kommer att gå sysslolösa. Alltså runt 450 000 personer. Visserligen färre än man befarat, men ändå ett tungt lass att dra. Både för statskassan och individerna som förlorar sitt arbete. Inte förrän 2012 väntas jobben på allvar öka igen.
Nu är det tyvärr inte bara att trycka på en knapp för att arbetstillfällena ska återvända, vilket man lätt skulle kunna tro när man hör oppositionens kritik av regeringen. Visserligen är Anders Borg en förhållandevis stark karl, men att ensam mota den globala tillväxtkrisen i grind orkar han inte. Sverige är en ytterst exportberoende liten nation, helt beroende av den internationella ekonomins utveckling.
Däremot har regeringen under de senaste tre åren byggt bra strukturer för att 90-talskrisens misstag inte ska återupprepas. Då låstes många arbetslösa in i välfärdssystemen och förblev passiva längre än nödvändigt. Sänkningen av ersättningsnivåerna i a-kassan och tidsbegränsningen i sjukförsäkringen lägger en god grund för att alla som kan jobba också kommer ut på arbetsmarknaden så snart som möjligt. Den gamla politiken permanentade tvärtom många människors utanförskap.
Vi är alltså några steg närmare en dynamisk arbetsmarknad där de som hamnat utanför stimuleras att börja jobba så snabbt som möjligt. Kanske inte med samma sak som förut, eller lika mycket, men i alla fall med någon form av sysselsättning. Antagligen är det detta som partisekreterare Schlingmann (M) menar när han i en mer än lovligt fluffig debattartikel i Aftonbladet i går skrev att "jobben ska vara i fokus, inte bidragssystemen".
Även oppositionen pratar nuförtiden till synes hellre om jobb än om bidrag. Men en och annan socialdemokratisk "jobbkongress" kan inte dölja att det främst är återställarpolitik av bland annat a-kassan som står högst på agendan. Mer pengar till de som inte jobbar. Knappast ett fungerande recept för statskassan. Och på lång sikt, inte för de arbetslösa heller. Återställarretoriken kan regeringen lätt sticka hål på. Värre är det med kritiken att Alliansen talar för mycket om att stärka incitamenten för att söka arbete. Och för lite om att det i många branscher finns ganska få jobb att söka. Den argumentationen smakar onekligen bättre när det råder högkonjunktur än vargavinter i ekonomin. Regeringen måste öka farten i sin arbetsmarknadspolitik och bli bättre på att berätta om den. Annars riskerar valnatten också att bli en ganska vemodig historia.
