Sänk inte taket i Konstnärs-Sverige

Konstfackeleven Anna Odell har åtalats för falskt larm, våldsamt motstånd och oredligt förfarande. Det är inte mycket att säga om den saken - mer än att åtalet har en ovanlig dimension: det kan sägas ingå i den åtalades konstverk.
Det finns gott om dimensioner i Odells verk. En frisk kvinna låtsas vara psykotisk. Men en gång i tiden var hon psykotisk. Eller - var hon? När hon intervjuades av Jörgen Huitfeldt i radio i tisdags, och mer lät som en wallraffande journalist än som en konstnär, talade hon då sanning - eller var detta en fortsättning på konstverket med andra medel?
Kategorierna rinner in i varandra; typiskt för en tid då dokumentär och fiktion, friskt och sjukt, privat och offentligt, allting flyter.

Odell har gjort konst på andra människors bekostnad. Personal inom polisen och psykiatrin blev förda bakom ljuset, utnyttjade, förödmjukade - bara för att Anna ville göra konst. Man kan se henne som som konstens ”Ballar av stål”: den hänsynslösa narcissismen personifierad.
Odell stal dessutom dyrbar välfärd genom att ta upp psykvårdens tid utan att vara sjuk. För det blev hon signifikant nog polisanmäld av den kände psykiatern och samhällsdebattören David Eberhard, författare till boken "I trygghetsnarkomanernas land".
Och kanske måste man vara impregnerad av trygghet och välfärd för att komma på tanken att använda polis och psykvård som duk och palett.

Odells, och en annan Konstfackstudents, brott mot givna ramar har satt konstvärlden i gungning. På Konstfack tycks man grunna över vilken konst som är laglig och kulturminister Lena Liljeroth Adelsohn (M) har satt ner foten och i stridens hetta lyckats fastställa en sorts statlig konstsyn:
”Det här är inte konst. Det här är skadegörelse.”
Där gick hon för långt. Konst är inte en politisk fråga i en demokrati. Dessutom är Liljeroth Adelsohns konstsyn mer än lovligt populistisk. Konst kan vara olaglig - men konst, icke desto mindre. Konst kan vara skadegörelse - och samtidigt konst.
Vem önskar inte, i dag, att Pablo Picasso hade haft godheten att kladda ner ens vita vägg med lite ”graffiti”?
Anna Odells djupt irriterande, tankeväckande tilltag får inte leda till att taket sänks i Konstnärs-Sverige. Konst får inte präglas av trygghetsnarkomani.