Säkerhetsrådets resolution är historisk och tycks ha haft viss omedelbar påverkan. Den libyske utrikesministern Musa Kusas löfte om vapenvila återstår dock att infria. Och en vapenvila är givetvis inte tillräcklig: kravet måste vara en ovillkorlig kapitulation. Det enda flygplan som ska ges tillåtelse att lyfta är ett plan med med Muammar Khadaffi och hans hantlangare, med destination Haag och internationella brottsmålsdomstolen.
FN-resolutionen är sensationellt skarp i sin ordalydelse när det gäller rätten att vidta alla nödvändiga åtgärder för att skydda civilbefolkningen. Säkerhetsrådet ger i praktiken Nato eller enskilda stater tilllåtelse att lägga en bombmatta över Libyen.
FN-mandatets starka folkrättsliga muskler som medger denna militära intervention gillas av den svenska vänstern. Sprängkraften i epitetet "bombliberaler" har därmed desarmerats något.
Kritiken mot världssamfundets senfärdiga hantering har varit befogad. Inför det som, i Khadaffis propaganda, beskrevs som en snar utrotning av människor i Benghazi, framstod det som om hela frihetsrörelsen var militärt dödsdömd.
Det lilla och omoderna libyska luftförsvarets operativa förmåga är i sitt nya sammanhang svagt. Nato - läs Storbritannien, Frankrike och USA - torde relativt snabbt kunna reducera Khadaffis stridsförmåga. Sen tillkommer Khadaffis problem med stridsmoralen; det finns gränser för arbetslinjen hos regimtrogna befäl och legosoldater när de inser att arbetsgivaren snart är borta.
Det betyder inte att det Natoledda flygkriget - för det är vad saken gäller - blir en promenadseger.
Det borde vara självklart att Sverige erbjuder sig att ställa upp med några Jas Gripen. Sverige har ett färdigt förband på F 17 i Kallinge i form av EAW, Expeditionary Air Wing. Planen är - som mycket annat i vårt "alliansfria" försvar - fullt Nato-kompatibla och kan lufttankas.
Men Carl Bildt säger för stunden nej. Han hänvisar till att Sverige inte har fått någon "förfrågan" om att hjälpa till med att upprätthålla flygförbudszonen. Nu är det inte någon direkt statshemlighet i den diplomatiska branschen att man inte gör någon officiell "förfrågan" till en nation som via olika underhandskontakter sagt nej. Vilket regeringen rimligen har gjort.
På sin blogg ger Bildt ett par usla bortförklaringar. För det första i frågasätter han om ett förband med Gripen-flygplan kan "operera under faktiskt amerikanskt kommando" då det "ställer höga krav på förbandet". Bildt underkänner alltså det svenska försvarets dyrgrip. Vad har vi då 100-miljardersprojektet Jas Gripen till? Ett gigantiskt FAS 3-projekt för att sysselsätta piloter som inte klarar sig på den reguljära arbetsmarknaden?
Bildts andra ursäkt är, hör och häpna, budgetteknisk. Det skulle nämligen "so oder so" röra sig om "hundratals miljoner kronor."
Anders Borg har aldrig tvekat att inför omvärlden skryta om Sveriges urstarka offentliga finanser. Men när det "solidariska" Sverige sviker skyller utrikesministern på pengarna. Det på finansmarknaderna ständigt jagade Spanien ställer i alla fall upp.
Regeringen borde beställa en förfrågan och tacka ja. Allt annat vore ett svek.
