Sakine Madon: Det daltas med troende i onödan

Kampanjen pekar ut muslimer och judar som problem, klagar Göran Rosenberg. En annan DN-skribent, Fredrik Strage, varnade redan i fjol för att humanisterna är "hårdföra aktivister som är beredda att slå sönder dina knäskålar i toleransens namn."
Klatschiga formuleringar i all ära, men kritiken mot ateismen är alltför ofta just så bisarr.
Här har vi nyligen dränkts i intensiv partipolitisk propaganda med uppmaningar att rösta på välpolerade kandidater, på affischer och i TV. Svenska Kyrkan har tidigare, vid upprepade tillfällen, riktat reklam till medborgare de hoppas kunna vägleda till Gud och till kristendomen. Så fort Humanisterna antyder att Gud inte finns blir det däremot svettigt och besvärligt.
I Storbritannien har ateister på utomhustavlor och på bussar tidigare gått ut med budskapet "There's probably no God. Now stop worrying and enjoy your life".
Notera uppmaningen, och också humorn. Skulle det anses vara aningen för djärvt här hemma? Kanske några troende skulle uppfatta det som ett hån mot deras religiösa livsstil, och kräva ursäkter?
Anmäla till DO? Säkert.

Bäst att vara på den säkra sidan och försiktigt hävda att Gud "nog" inte finns, bäst att alltid utgå från att det finns en lättsårad grupp runt hörnet. Och den som söker fel, han finner. Rosenberg tycks se faror lura så fort manlig omskärelse, halal- eller kosherslakt, religiösa friskor och så vidare kommer på tal. Grupper "kan" ju pekas ut.
Resultatet av den modellen är att diskussioner om exempelvis barns fri- och rättigheter - som ibland får stå tillbaka på grund av föräldrars religiösa uppfattning - begränsas till en liten klick hardcore-ateister.
Så ängsligt och så onödigt, men inte första gången tyckare tror sig försvara "svaga" religiösa.
Flertalet muslimer struntade fullständigt i vad någon lirare hade kladdat ihop för karikatyrer för några år sedan.
Ändå tjatades det om att "alla muslimer", som många av dem valt att leva i Skandinavien, plötsligt skulle vara chockade och förtvivlade över att det råder press- och yttrandefrihet. En handfull självutnämnda representanter bekräftade bilden och vips var den gällande.

Många sa också på fullt allvar att "jag är för yttrandefrihet, men man får inte kränka". För det första är påståendet fullständigt motsägelsefullt; det finns inget mellanläge där alla är nöjda och svävar på rosa små moln.
Alla uttryck kan ses som sårande för någon eller några. För det andra blottar det en syn på religiösa som "extra känsliga" - en återkommande uppfattning.
Min erfarenhet är snarare att religiösa, och då träffar jag en hel del, är trygga människor som tål att deras uppfattning ifrågasätts. Den som är osäker på sina åsikter, oavsett livsåskådning, har däremot taggarna utåt. Det finns även gott om ateister som är så insnöade och intoleranta att man vill ruska om dem och försöka få dem att våga träffa en enda troende. Visst är det så.
Men vore jag religiös skulle jag hellre möta religionshatare av det slaget, än "snälla" typer som Göran Rosenberg - som inte missar ett tillfälle att behandla troende som små barn, oförmögna att hantera kritik och i ständigt behov av särbehandling.

Av Sakine Madon
sakine.madon@expressen.se