"Johanne skriver precis som det är där nere". Soldaterna jag frågar, på boksläppet i en restaurang i Stockholm, säger alla samma sak om Johanne Hildebrandts nya bok "Krigare".(Forum förlag).
Hildebrandt, krigskorrespondenten som varit "inbäddad" och följt svenska Afghanistansoldater i flera månader, beskriver vardagen ingående. Det ständiga dammet, vägbomberna, striderna, de gröna påsarna med frystorkad mat. Och sammanhållningen, lukten av krut som sticker i näsan, kylan på natten, värmen på dagen, sömnlösheten, tristessen, de anhörigas oro på telefon och de ständiga skuldkänslorna inför dem.
Fjolåret var det blodigaste sedan invasionen 2001, i landet dit vi skickar över tusen svenskar varje år. Ändå vet vi väldigt lite om vår militära närvaro och vad som kan göras bättre.
"Världens bästa jobb, världens sämsta arbetsgivare", säger soldaterna om Försvarsmakten. De svenska Afghanistan-soldaterna har inte bara sämst betalt av alla i Norden; de som riskerar sina liv på mark tjänar sämst i den svenska försvarshierarkin. De får skyddsvästar som är livsfarligt utformade och deras löner utbetalas fel. Kurser om värdegrund erbjuds de, däremot. Jämförelsen med de danska flygplanen, till och från Afghanistan, är träffande. Svenskarna åker i ett osäkert charterplan och packas som sillar; danskarna har tillgång till god mat och rymliga säten. I Danmark minns man andra världskriget och hymlar inte om vad krig innebär, resonerar Hildebrandt.
Nog är det så. Ett samhälle som har haft fred i 200 år har svårt att förstå krig. Kontrasten är total när vår valrörelse jämförs med Afghanistans. När vi hade riksdagsval i fjol hade Afghanistan parlamentsval. Hildebrandt träffar kvinnor som kandiderar i ett land där manliga kandidater som utnyttjat småflickor sexuellt mutar sig fria. Tappra afghanska valarbetare vet att döden är nära och bybor gömmer valsedlar i brunnar för att talibaner inte ska komma åt dem.
Här hemma tvingades samtidigt Mona Sahlin, på grund av samarbetet med Vänsterpartiet, backa i Afghanistanfrågan. Socialdemokrater påstod att läget var så stabilt där svenskarna var att de kunde återvända.
Det var ingen rusning till socialdemokratiska valsedlarna i rummet som användes som röstlokal för de svenska soldaterna, om man säger så.
Ändå är det svenska deltagandet aldrig en lätt fråga. Soldaterna kommer hem med skador och psykiska besvär. Sorgen efter 23-årige Kenneth Wallins död etsar sig fast. Men ljusglimtarna skymtar också fram; afghanerna genomförde trots allt ett val. Där svenska soldater tryckt tillbaks talibaner vågar så småningom biståndsorganisationer närma sig.
Och vad är tacken för insatsen? Medan Afghanistansoldaterna skälls ut på krogen när de kommer hem, hyllas Jas-piloterna i Libyen som hjältar. "Men i Libyen reste sig ju folket!" säger då någon garanterat. Ja, det gjorde exempelvis kurder och irakier mot Saddam också: skillnaden är att han hann slakta dem. Den svenska opinionen om militära insatser åker berg-och-dal-bana medan människor riskerar livet för att bidra till fred utomlands.
Konkurrentens kulturchef kallar soldaterna i Afghanistan för legoknektar och tidningens tidigare politiske chefredaktör Helle Klein drog till med "vita ariska stridspittar". Skicka Hildebrandts "Krigare" till dem. Och lite tvål att tvätta munnen med.
Sakine Madon
sakine.madon@expressen.se
kolumnist
