Hur hbtq-personer behandlas i ett samhälle är ett utmärkt lackmustest för att mäta graden av tolerans i samhället i fråga. Det är därför viktigt med den breda uppslutningen; bra att Birgitta Ohlson och Mona Sahlin möts från partipolitikens planhalvor och invigningstalar, bra att hbtq-frågor tillåts stå i fokus.

Samtidigt har årets Pridevecka tampats med en rad mindre smickrande diskussioner.

Inte enbart på grund av att den obehagliga Counterjihadrörelsen samlar antimuslimska organisationer i Stockholm samma dag som Prideparaden.

Jag syftar på intolerans i och runt Pride-rörelsen.

Ett tydligt exempel är att "fredsaktivister" från nätverket Ofog förra året gick efter och hånade en enskild militär som deltog i Pridetåget.

Officeren Lars Carlsson, som gick i Försvarsmaktens sektion, omringades. Ofogsaktivister höll upp plakat bakom honom där det stod:

"Mitt jobb dödar" och "Jag är lika bra på att döda som straighta soldater". I en och en halv timme höll de på.

Att kritisera Försvarsmakten och att hata krig är en sak, mobbning och trakasserier riktat mot en enskild är något annat. Hur man inte ser skillnaden övergår mitt förstånd.

Men framför allt undrar jag hur Ofog lyckades störa en deltagare under hela Pride-paraden utan att omgivning en reagerade och sade ifrån.

Ett annat exempel: Uppsala Pride portade bland annat Liberala ungdomsförbundet, med motiveringen att de inte står för socialism.

Om man struntar i hbtq-frågor till förmån för anti-kapitalism eller något annat, ska man rimligen inte få bidrag som en Pride-organisation.

Och vad blir det av Pride när festivalnamnet används för att exkludera?

Miljöpartiet markerade mot sekttendenserna genom att självmant hoppa av Uppsala Pride.

I Upsala Nya Tidning skriver Christoffer Aav, homosexuell och aktiv i Fria Moderata studentförbundet, om sina erfarenheter ("Håll ihop Priderörelsen", 1/8).

Han beskriver bland annat en manifestation i Stockholm emot tvångssteriliseringar där han deltog.

Det verkade börja bra, men övergick i något annat. Han skriver att en företrädare för Anarchopride höll ett tal, där personen i fråga "förklarade att parlamentarism och demokrati är kvarlevor från nationalismen som måste förstöras utifrån, med våld om nödvändigt, för att kunna uppnå ' könsanarki'" .

Dessa våldsförhärligande formuleringar hade applåderats och uppskattats av demonstranterna på plats. Hur kan det komma sig?

Veckans Pride-arrangörer var så rädda för att Ofog och Afa skulle ställa till det att de strök dokumentärfilmen "Mom and Dad, I have something to tell you", av en israelisk tv-kändis, från festivalprogrammet. Filmen visades lyckligtvis ändå efter protester.

Om alla dessa exempel vore enstaka händelser och tillfälligheter hade man kunnat rycka på axlarna. Nu gäller det att hålla ögonen på återkommande intolerans från grupper som påstår sig vara hbtq-vänner, men som agerar tvärtom.

Pride är helt enkelt för viktig, som något inkluderande, för att frågorna rör oss alla. När människor behandlas illa på grund av sin sexuella läggning avslöjas hela samhället.

Vi ses i paraden.