Det är uppfriskande. Men det märks att det var evigheter sedan han lämnade höghuset som jag bor i.
Ens bostadsadress ger erfarenheter och perspektiv. Bor man i miljonprogram som Flemingsberg, söder om Stockholm, upplever man hur illa kollektivtrafiken kan fungera. Man ser att antalet slöjor blir många fler när det är dags för Ramadan, man hör ständigt olika språk och noterar hur folk utifrån ser på miljonprogrammen.
Per Wirtén bodde några år i Flemingsberg när han pluggade, för att sedan flytta ut till villaområdet Fullersta i samma kommun. Det var för trettio år sedan han bodde på min gata, men ändå.
Historien bakom södra Stockholms förortsområden är spännande läsning. Så många märkligheter det skrevs och påstods om miljonprogrammen när det begav sig.
Skärholmen centrum kallades det "människoföraktande" och beskylldes för att vara en "import av amerikansk stadsplanering".

I slutet av 60-talet förenades den konservativa högern och marxister mot kapitalismen, i avskyn mot miljonprogrammet. Skribenter kunde kalla Skärholmen för "välfärdssamhällets koncentrationsläger" utan att någon reagerade.
Men när Wirtén närmar sig nutid fallerar berättelsen. Han påstår till exempel att Flemingsbergsborna handlar på Ica.
Så långt jag minns har det inte funnits en Ica i sikte. Det står även att "det finns ingen plats i husen" för butiker, men då missar han att det fram till för bara några år sedan fanns just en matbutik i höghuset där han själv har bott. Utrymmet planeras att hyras ut snart igen.
Och när Wirtén säger sig höra turkiska i Kungens kurva undrar jag om det verkligen är turkiska han hör, och inte exempelvis syrianska eller nordkurdiska. Såvida han inte är ovanligt språkkunnig är det tveksamt om han prickar rätt.

Små detaljer, visst, men de skapar distans. När kultursidornas recensenter hyllar boken som ett försvar av förorten läser jag snarare någon utifrån som betraktar.
Blygt kikar Wirtén på pensionärer i Rågsved som spelar boule och undrar hur länge de bott där. Varför inte fråga dem direkt?
Och varför inte smita in i ett kommunalhus och fika med något gammalt kommunalråd som mer än gärna berättar och visar upp gamla inramade fotografier?
Bara för att innerstaden inte pratar om förorten betyder det inte att förorten saknar berättelser.
Ord som "förakt" och "krig" mot förorten återkommer gång på gång. Men påståendet att Botkyrka kommun ska försöka hålla budgeten behöver inte höra till ett hatiskt "postkolonialt språk", som Wirtén verkar mena.
Postkolonialism skulle jag snarare kalla när välvilliga beslutsfattare vill dela ut en get var till invandrarkvinnor i norra Botkyrka (ja, det har varit en "seriös" idé) eller hittar på projekt i syfte att lära invandrare att gå i skogen eller rösta "rätt".

Mycket har hänt sedan 80-talets början; grannarna på Terapivägen pratar numera sällan "bred släpig stockholmska" som på Wirténs tid.
Nya fenomen, kulturer och detaljer har uppstått.
Boken riktar sig därför mer till författarens likasinnade kulturjournalistkollegor och mindre till dem som lever i dagens miljonprogram.
Det är synd, för väntelistan för boken har varit lång på biblioteket i Flemingsberg.