När nu grundlagsutredningen pågår diskuterar justitiekanslern teknikneutrala lagar och framtidens yttrandefrihetslagstiftning. Om lagen hets mot folkgrupp - en lag som krockar med grundlagen - är det däremot knäpptyst.
Vi fördömer med rätta Litauens lag mot "homopropaganda" och vi tycker Ukraina är efterblivet som förbjuder den aktuella Brüno-filmen. Men märkliga formuleringar i vår egen lagstiftning tycks gå oss förbi.
Inför det senaste riksdagsvalet frågade jag, i samtliga partiers valstugor i centrala Stockholm, om det fanns någon riksdagskandidat som var emot hetslagstiftningen. Alla partirepresentanter jag mötte sa förvånat något i stil med "Nej, självklart är vi för lagen!" och skruvade på sig. Varför så givet att vara för lagen?

En första gissning: Namnet "hets mot folkgrupp" är missvisande. Hets, uppvigling och hot är allvarliga saker. Men den som läser lagtexten ser att "missaktning" - alltså "att se ner på" diverse grupper som politikerna genom årens lopp har ringat in - kriminaliseras.
Skulle lagen tolkas ortodoxt skulle troligtvis varenda pratglad kotte i landet åtalas. Som tur är, är lagen tämligen tandlös. Frågan är bara varför vi då har den? För att syftet är ädelt?
Det finns andra, bättre utformade, lagar mot hot och ofredande, mot våldsbrott, ärekränkning, skadegörelse och så vidare. Lagstiftning som omfattar samtliga medborgare - som det ska vara. "Lika inför lagen" är inte en helt oviktig princip.

Med diffusa formuleringar i paragraferna är det inte undra på att rättspraxis blir en enda röra. En nazist som gör Hitlerhälsning med knuten högernäve går fri, likaså den som gömmer sig bakom religiösa skrifter. Att skrika "negerfitta" så länge det bara finns handfull åskådare går an, annars inte. Yttranden "försvinner" ofta inte, utan tar sig i nya uttryck.
Godtycklighet råder också när politiker definierar utsatta grupper. Lottning eller ole dole doff hade fungerat lika "bra".
Den som uttalar sig fördomsfullt om handikappade eller kvinnor - två grupper som knappast ses som ickediskriminerande - har ryggen fri. Enligt praxis är det fritt fram att "hetsa" mot svenskar.
Först i fjol verkar Brå ha kommit på att minoritetsgrupper kan vara rasistiska mot andra minoritetsgrupper, att de som alla andra kan begå hatbrott.
Men god morgon! Som om det vore någon nyhet.

Den kontraproduktiva effekten är kanske det värsta. Vill man hjälpa extremister på traven är en lag mot idiotiska och okunniga yttranden en alldeles briljant idé.
Trots det verkar så gott som alla gilla läget. Så många - politiker, tyckare, övriga - som ser den som en självklarhet, och ändå så få som lyckas förklara dess förträfflighet.
Visst kan vi för skoj skull testa tanken att lagen hets mot folkgrupp är avgörande för min säkerhet som, låt säga, "invandrare". Alla ni som menar att det är så; hur kommer det sig att exempelvis handikappade och etniska svenskar klarar sig utan detta fantastiska så kallade skydd som erbjuds mig? Det skulle jag vilja veta.